63 Vi har sett att nämnden vid häradsrätterna till en början var av tillfällig karaktär, men att den relativt snart kom att bli mer permanent. Detta tycks vara ett faktum redan vid medeltidens slut. Då och senare kunde även adelns bönder väljas till nämndemän, vilket framgår i flera undersökningar.^^ En bild av situationen under senare delen av 1500-talet ges i en tryckt utgåva av saköreslängderna för Medelpad, där nämndemännen räknas upp i början av varje år under perioden 1547-1573.''° Norrland var indelat i domsagor och tingslag. En domsaga hade samma domare, som reste runt mellan tingslagen. Dessa höll egna sessioner med egna nämndemän. Tingslaget omfattade endast en eller två socknar i Medelpad vid denna tid, vilket innebär att det befolkningsmässigt var betydligt mindre än ett härad i övriga Sverige. Storleken förklarar eventuellt varför man i vissa tingslag endast hade 6 personer i nämnden. Rekryteringsbasen var liten. Bland de nämndemän som dök upp för första gången åren 1550-59, och alltså hade chansen att bh omvalda fram till år 1573, var den genomsnittliga tjänstgöringstiden (medianvärdet) endast 3 år. Spridningen inomgruppen, somtotalt omfattade 215 personer, var dock stor. En fjärdedel av nämndemännen satt sju år eller mer och den som satt längst, Karl Nilsson i inlandsförsamlingen Stöde satt 1 17 år. Varje år förnvades nämnden som regel med ett par nya nämndemän, enstaka gånger med fler. År 1564 redovisas även fjärdingsmännen i femav tingslagen och det visar sig då att de flesta av dessa någon gång varit nämndemän. Medan det å ena sidan tycks ha funnits en liten »bondeelit», som år efter år fick förtroendeuppdrag, kommånga bönder i socknen att få chansen ett eller o o tva ar. I relativt många fall fälldes nämndemännen själva för olika brott, en del ganska grova. Jon Gullesson i Säter på Alnön dömdes till exempel 1559 till 20 marker och betalade till slut 6 för att han huggit en granne i huvudet »så att bennan (benen) tages där ut». Trots detta var han nämndeman totalt 14 år under perioden 1553—1573! Slagsmål och blodviten var inte sällan förekommande även bland nämndemännen. Mest belastad var Onde Esbjörnsson i Byn, Torp, som bötade 1 1 gånger mellan 1564 och 1579. Elan var nämndeman 1572. Onde hade bland annat slagit tre blånader på en annan person 1564, stulit en mård undan sina fångstlagsmän och grannar samma år, orsakat 4 nya blånader 1569, gjort hemgång utan skada 1570, vållat en blånad 1573 och vant i slagsmål 1574. Åren 1577 och 1579 betalade han dryga viten, troligen för att han inte kunnat dra jämnt med sma grannar. GuileJonsson på Alnön, somvar nämndeman 8 år under perioden 1547—1566 hade ett kortare syndaregister, men avslutade å andra sidan sin karriär med att hämnas på en alnöbo som vittnat mot honom inför rätten. För detta blev han biltog (fredlös). Åven om de flesta nämndemän var fredligare, visar dessa och andra fall att 1500-talets Medelpad Sten Cl.ieson 1987, s. 233. Algot Hellbom 1976.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=