61 tycks råda relativt stor enighet om att nämnden under tidig medeltid endast fungerade vid ett ting i sänder och i första hand hade att ta ställning till skuldfråga och parternas trovärdighet, medan domaren utmätte straffet. På detta sätt liknade nämnden den engelska juryn. Redan under 1400-talet tycks den ha blivit en mer permanent organisation, vilken succesivt förnyades.’^ Senast under 1600-talet finns det belägg för att nämnden även deltog i domen. En forskare har framfört teorin att denna utveckling skedde som en följd av att domarkåren före 1600-talets slut ofta var svag och saknade juridisk skolning. Den ordinarie häradshövdingebefattningen innehades av en adelsman, medan arbetet utfördes av lagläsaren, en person med lägre social status, som adelsmannen utsett.I viss mån är detta naturligtvis rimligt att anta. Man bör dock tillägga att de svenska bönderna eventuellt var vana vid större grad av självstyrelse än till exempel deras engelska ståndsbröder, som i juryn endast fick uttala sig i skuldfrågan.-*^ Det kan ha medverkat till att de agerade med större självsäkerhet i domstolarna. Sten Claéson nämner även att kontinuiteten i nämnden var märkbar redan på 1400-talet, vilket stärkte dess inflytande i rätten.En del rättshistoriker har uttryckt stor tveksamhet inför lagläsarnas kvaliteter, medan andra har hävdat att deras kunskaper och nit var betydligt bättre än vad man tidigare antagit. Det är inte svårt att hitta enstaka exempel på lagläsare som misskött tjänsten. Johannes Westhius, lagläsare 1639—43 på Öland, levererade inga domböcker och saköreslängder och tillfrågade inte nämnden innan han fällde domar och avsattes därför.^' Sture Petrén har identifierat två typer av lagläsare, en äldre (till senare delen av 1600-talet) »som i sig hade mycket av bonde och föga teoretisk lärtiommen som i gengäld var rotv uxten i sin bygd och djupt förtrogen med dess innevånares liv och tänkesätt, samt en yngre, som gått vägen över universitetet och hovrätt och som följaktligen besatt mycket större juridisk kunskap och formell talang men som icke på samma sätt som lagläsarna av den äldre typen stod sin tingsmenighet nära».^" Ett försök att garantera viss formell kompetens gjordes, när hctvrätterna på 1630- till 1650-talen förordnade lagläsare. Därefter återgick man till det äldre systemet, innan lagläsarna avskaffades definitivt år 1680, när det föreskrevs att den ordinarie häradshövdingen skulle vara bosatt i lagsagan och personligen tjänstgöra vid tingen.'-^ Kaarlo Ignatius 1934, s. 1055-1063. Kaarlo Ignatius 1934, s. 1068. Göran Inger 1980, s. 49. J. H. Baker 1977, s. 17. Sten Claeson 1987, s. 39. ” Gerhard Halström 1969, s. 82 (negativ). Göran Inger 1980, s. 116. '^’rjö Blomstedt 1959, s. 107—114. Lennart Lundin 1963, s. 13. Sture Petrén 1951, s. 27. Om auskultantsystemet oeh domarutbildningen vid hovrätterna se Davitl Gaunt 1975. " Göran Inger 1980, s. 116. J7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=