60 än dess motsvarighet ute på landet, där man saknade andra organ för den lokala administrationen. Landsbygden I Gullbergs härad hölls normalt ting vid tre tillfällen under året, varvid de någon gång kunde pågå flera dagar. Vårtinget hölls ofta i början av februari, sommartinget i slutet av maj eller början av juni och hösttinget i oktobernovember. Av praktiska skäl kunde man naturligtvis inte samlas lika ofta som i staden. Däremot var det möjligt att kalla till urtima ting omärendet var särskilt viktigt eller brådskande. Så skedde dock med urskiljning. Den tid vi skall studera (1603—1648), innehades lagläsarens ämbete av Lars Joensson i Vadstena (1603—1627), Jon Larsson 1 Herrtorp (1629—1630), Hans Olofsson i Linköping (1631-1632), Håkan Bengtsson Höök (1633-1636), Sven Olofsson (1637-1642), Olof Olofsson Fredling (1642), Erik Påvelsson Mölner (1643-1646) samt Sven Persson i Vadstena (1647-1653). Som regel förde lagläsaren själv protokollet. Av och till närvarade häradets ståndspersoner. Som regel infann sig dessa dock endast när de hade ett särskilt intresse att bevaka. Förutom parter och vittnen deltog även andra innevånare i häradet som åskådare. Ibland finner man att dessa mer aktivt deltagit i handläggningen, till exempel genomatt göra en förbön för en dömd svarande. Under hela perioden 1604—1647 hedrade landshövdingen tinget med fyra besök. Samtliga dessa ägde dock rum mellan 1642 och 1647, varför kontrollen från den kunglige representantens sida tycks ha ökat. Besöken kombinerades som regel med att något relativt viktigt ärende tagits upp vid förhandlingarna, till exempel ett ämbetsbrott som rannsakades, kungörelse av nya stadgan om skogsavverkning, jakt och fiske, etc. Den svenska nämnden har varit föremål för stort intresse bland rättshistorikerna. I princip fanns det under landslagarna två sätt att fastställa skuldfrågan. Det ena innebar att den svarande ålades att uppbåda 12 edgärdsmän (i mindre mål ibland färre) som svor en ed att de trodde på den svarandes oskuld. Det andra var tillsättandet av en särskild nämnd, som skulle utreda och ta ställning i saken. Ganska snart tycks det ha blivit tingsförrättarens, dvs. domarens sak att utse nämnd, men det finns ibland vissa antydningar att valet någon gång skett genomatt nämnden själv kompletterade sig. På Gotland tycks ofta nämndemännen ha fått avge förslag, medan avgörandet fattats av domaren. Till nämndemän utsågs såväl skattebönder somadelns och kronans bönder.-^ Medan nämndens betydelse växte, användes edgärdsinstitutet mer sällan. Under 1600-talets förra hälft levde det dock kvar och avskaffades slutgiltigt först år 1695.’^ Det ■' Folke Lindberg 1975, del 3, s. 195—199. J. F. Almquist 1977, s. 4-5. K. F'. Pfeiffer 1939, s. 267-268. Sture Petrén 1945, s. 855. Göran Inger 1980, ,s. 54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=