57 honom »ofärd, skada eller fördärv» utan lagens stöd, skall han böta samma summa till hertigen. I en tvist mellan staden och kungens representant krävdes det alltså att högre instans ingrep. Med den sammansättning den hade, kunde inte rådstuvurätten medla. Av förlikningen kan vi utläsa att fodgen och borgarna haft olika åsikter om den förres behörighet och sätt att agera. Fogden har uppenbarligen också ansett att rådstuvurätten mte velat ingripa i vissa brottssaker. Vad detta varit för brott vet vi inte, kanske gällde det fiskala ärenden. Fogden kunde naturligtVIS ibland råka ut för misstanke att inte sköta sitt ämbete på bästa sätt. Kristoffer Andersson drabbdes således 1647 av en beskyllning för att ha varit försumlig i tjänsten. Detta är enda gången en fogde förekommer som svarande i ett brottmål i Linköping under de undersökta perioderna. Fn byfogde utsågs för varje år av magistraten. Flan skulle utföra ärenden åt staden, verkställa vissa beslut samt i vissa fall undersöka misstänkta brott som rörde stadens intressen. I Uppsala tycks sysslan ha varit föga efterfrågad, då det hände att den försatte innehavaren i obehagliga konflikter med stadens borgare. Där finns några exempel på att en byfogde varit målsägare i ordningsfrågor.'^ I Linköping finns få exempel på att byfogden officiellt varit åklagare under de undersökta åren. Perioden 1610—17, när årliga val protokollförts, visar det sig att bvfogdeämbetet endast innehades ett år i taget och antagligen uppfattades som en plikt och en börda för innehavaren, inte minst på grund av bekymret med skatteuppbörden. Byfogden var alltså även delvis underställd kungen via fogden. Titeln försvinner på 1660-talet, men dyker upp igen år 1707, då en byfogde i Linköping blir befäl över två »stadstjänare», varav den ene faktiskt utvecklats ur den äldre bvfogdetjänsten.'^ Ffuvudintrv^cket under 1610-talet är att byfogdarna inte förekommer flitigt vare sig som lagbrytare eller som beivrare av lagbrott. Domboken 1640-^7 meddelar tyvärr inte vilka som uppehållit byfogdesysslan. Tullnär€71 var i Linköping den officiella person som oftast åtalade. Namnet antvder att det då rörde sig om olaga handel, otullade varor och olaga brännvinsförsäljnmg. Sammanlagt finner vi tullnären som åklagare i 13 fall. Det bör dock observ'eras att tull- och accismål även kunde tas upp inför en lokal specialdomstol, där denne ämbetsman säkerligen agerade med större flit. Olaga skogshygge förekom faktiskt även i ett fall i Linköping och då var det skogvaktaren som förde talan. Sammantaget ger stadens rättvisa ett intryck av att främst utnyttjas av privatpersoner. De uttryckligen angivna fallen underskattar säkert de offentliga åklagarnas verksamhet, men detta ändrar inte huvudintrycket. Inte förrän vid århundradets mitt fick de svenska städerna en ämbetsman, stadsfiskaleri, som skulle leva upp till en mer modern bild av offentligt K. W. Hcrdin 1926, s. 35-37. I'olkc l.indbcri; 1975, del 2, s. 204-205. 1'olkc Lindberg 1975, del 2, .s. 2S. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=