RB 47

31 utrikeshandeln. Antalet hantverksmästare uppgavs 1615 i skattelängderna för Älvsborgs lösen till 50 och detta antal tycks inte ha förändrats nämnvärt under 1600-talets förra hälft. Kvarnar i Stångån, ett pappersbruk i Tannefors och ett salpeters)uderi som var i verksamhet till 1630-talets slut gav också arbete åt ett mindre antal personer. Jordbruket utgjorde en inte oväsentlig del i stadsbornas försörjning. År 1639 redovisas till exempel 671 tunnland privatägd åker, vilken dock var ojämnt fördelad. År 1595 uppgavs 35 av borgarna ha lotter av växlande storlek medan 37 helt saknade jord. Kronans och stadens enskilda jord fördelades i små lotter vid årliga rådmansstämmor. Jorden försör)de också boskap. År 1632 uppgavs det finnas 136 hästar, 46 oxar, 3 tjurar, 310 kor, 185 får och 215 getter i staden. Totalt torde inte jordbruket ha kunnat göra Linköping självförsörjande på föda, utan man har också fått köpa utifrån.'^ Den för den förindustriella svenska staden så typiska blandningen av agrara, merkantila och hantverksnäringar fanns alltså även i Linköping. Den demografiska utvecklingen kan tvvärr mte studeras nöjaktigt före 1664, då de första dop- och begravningslängderna finns bevaracfe. Som regel översteg dödstalet födelsetalet under den period som då följer, det vanliga mönstret i förindustriella städer. En viss inflyttning och utflyttning ägde alltid rum. Tjänstefolk och arbetare rekryterades ibland utifrån. Eftersom dödstalen ofta översteg födelsetalen, fanns det utrymme till detta även i Linköping under 1600-talets början. Vhd 1600-talets mitt har befolkningstalet beräknats vara 1.500, vilket alltså skulle innebära en kraftig ökning till trots av Kalmarkriget och dess verkningar i formav Ålvsborgs lösen på 1610-talet, pesten 1622 i samband med missväxter och kriget med Danmark på 1640-talet. Befolkningsökningen antyder alltså att ekonomin inte alltid varit pressad. För enskilda borgare har det dock säkerligen ibland uppstått problem. Folke Lindberg tvcker sig finna att 1670-talets krig varit ett bekvmmer i formav inkvartering och försörjning av soldater, extra skatter, borgerskapets tjänstgöring vid hot om invasion i skärgården, osv. Alla likvida tillgångar hade enligt författaren gått åt och många var skuldsatta vid fredsslutet 1679.'*^ Staden utvecklades befolkningsmässigt inte särskilt mycket under 1700talets förra hälft. Folke Lindberg gör ett antagande att födelsetalet skall vara ungefär lika stort före som efter 1750, dvs. cirka 35 promille. Därmed skulle befolkningen fram till 1730-talet ligga mellan 1.400 och 1.500 innevånare, för att på 1740-talet stiga till cirka 1.700.'*’ När Tabellverket börjar ge oss uppgifter 1750 är befolkningen 1.822, sedan växer den till 4.764 innevånare år 1840. Tillväxten var särskilt stark 1750—80, i genomsnitt 1,6 % per år, medan befolkningen faktiskt minskade med nästan 1 % per år 1780—90. Efter 1810 tog l olke I.indhcri; 1975, del 2, s. 3S-99. 1’olk.c Lindbcr;.; 1975, del 3, s. 10-13. l olke Lindberg 1975, del 2, s. 214-217. 1'olke Lindberg, del 2, s. 1 1-17.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=