101 strävanden att hävda husbondens sak. Tack vare sin herres beskydd slapp fogden lindrigt undan straff, men i sak kunde han inte agera som han gjorde utan rättsliga efterspel. Till historien hör naturligtvis att fogden tycks ha varit ovanligt osmidig och även utmanat kyrkans ekonomiska intressen och andra höga herrar med oförsiktiga uttalanden. Fallet visar ändå att det fanns gränser för vad man kunde företa sig mot traktens bönder och torpare och att dessa, själva eller hjälpta av personer med större inflytande, var villiga och kapabla att skaffa sig rätt. Majoriteten av befolkningen i Njurunda, 90 procent, tillhörde bondehushåll. Detta kan konstateras med hjälp av existerande befolkningsregister. Socknen hade inte nåtts av någon större proletarisering. De marginella bestod huvudsakligen av enstaka fattiga änkor, några finska nybyggare i socknens utkanter och ett antal soldater. Med hjälp av befolkningsregistren kan vi också konstatera att det är bondebefolkningen som saknar titlar i domböckerna, medan till exempel soldater och hantverkare har fått en social bestämning i protokollen. Som väntat är det bönderna som figurerar mest inför rätta, i synnerhet eftersom de flesta fall rör fast egendom direkt eller personer somi egenskap av ägare av jord inte fullgjort sina skyldigheter mot staten. Soldaterna (knektarna och båtsmännen) utgjorde en fjärdedel av dem som anklagades för stöld i Njurunda. Två deserterade soldater som passerade socknen 1653 stal mat, pengar och var sin häst. En av ägarna till hästarna var Helge Björnsson, en nämndeman som 1652 blivit »alldeles utfattig» efter en eldsvåda. De båda ägarna förföljde soldaterna i cirka tio mil norrut, innan de hann upp dem i Gudmundrå i Ångermanland. De förde soldaterna tillbaks till tinget, där dessa efter rannsakningen sändes söderut till platser där de begått andra brott. Fallet visar vilken möda privatpersoner var villiga och tvingade att utstå för att försvara sin egendom i ett samhälle som saknade modern polismakt och åklagare. Nästan en tredjedel av dem som anklagades för våldsbrott i samma socken var soldater. En del dispyter hade uppstått som en följd av tvister angående den lega som soldaterna skulle få av bönderna. I 12 fall är soldater eller soldatänkor kärande i mål angående legan. Vi finner också 16 procent soldater bland dem som anklagades för sexuella överträdelser. En del av förklaringen till att soldater återfinns bland de tre nämnda brottskategorierna är naturligtvis att de var unga, men det är inte hela sanningen. Drängarna, som var ungefär lika gamla, återfinns inte lika ofta i protokollen som anklagade för stöld eller våldsbrott. Tjänstefolket, som stod under husböndernas kontroll, var mer integrerade i samhället än soldaterna. Yrkesmässiga kontakter med våldsutövande och erfarenheter från kriget bland hemvändande krigsfolk bidrog förmodligen till att soldaterna lättare hamnade i konflikter än andra.^ Även finnarna, en annan marginell befolkningsgrupp, dyker ibland upp vid ' Soldaternas roll har även observerats av andra svenska forskare, senast av Eva Österberg och Dag l.indström 1988, s. 154-155.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=