77 melt och reelt, både subjektivt och objektivt riktig; det måste erkännas att hans rätt till varan är fullständigare, att jag så må säga, bättre kringgärdad, än dens, sompå god tro förvärfvat denna, olofligen åtkomna vara.” Efter att ha påpekat att Rabenius i grunden hade samma ”teoretiska” uppfattning, utvecklade Thomasson temat på följande sätt: ”Han har rätt deri, att de rättslärde anse vindikationsrätten såsomen verkan, eller en konstituerande del af eganderätten, och det är följaktligen i teoretiskt afseende en kränkning af denna senare rätt att från densamma skilja den förra. De teoretiska skäl som, så vidt jag känner, blifvit anförda för innehafvarens rätt att behålla stulet gods, somhan på god tro förvärfvat, så vida han ej derför erhåller lösen, äro de ofvan antydda, att i allmänhet ett brott måste betraktas såsomen olycka, hvarför den, mot hvilken det föröfvats, blifvit utsatt, och hvars följder bör drabba honom, men icke vältras öfver på någon annan, i enlighet med den gamla rättsregeln ”casum in re sentit dominus”; och att för pröfvningen om förlusten bör drabba egaren eller köparen, grunden måste sökas i större eller mindre vållande hos den ene än hos den andre, eller i den större eller mindre möjligheten för endera att afvärja förlusten; i hvilket afseende Lagkomitéen, som i sina motiv anfört detta argument, anser att egaren kunnat förvara sin egendom från tillgrepp, men att köparen icke kan hafva annan säkerhet om säljarens eganderätt än den att det som säljes finnes i hans hand. Jag skall i sammanhang härmed redogöra för de öfriga skäl, hemtadefrån billigheten och det praktiskt nyttiga eller nödvändiga, hvilka bruka anföras till stöd för den mening att innehafvaren på god tro icke bör vara skyldig att utan lösen återlemna stulet gods till egaren. De äro att, såsom Rabenius säger, ”att handel och vandel skulle blifva odräglig svårighet och osäkerhet underkastad”, om man ej vore säker om den egendom man af innehafvaren på god tro fått i sina händer; att, såsom Lagkomitéen menar, om det skall blifva en möjlighet för medborgare i ett samhälle att förvärfva egendom, utan att ständigt vara blottställde för faran att nödgas afstå den till annan, som derå har äldre anspråk, och omdomare med säkerhet skall kunna afdöma tvister ombättre rätt dertill, måste ock lagstiftaren i den efter blotta rättsbegrepp gällande grundsats, att rätte egaren skulle vara befogad återtaga sitt ifrån hvilken som helst det innehade, fastställa sådana inskränkningar som för säkerhet i egande- och besittningsrätt finnas nödiga; samt att man genom tillämpningen af denna grundsats å ena sidan upprätthåller aktningen för eganderätten genombestämmelsen att äfven en innehafvare i god tro skall till rätte egaren återlemna gods som denne reklamerar, men å andra sidan genom föreskriften att sådant skall ske endast mot lösen visar aktning för den redlige innehafvarens rätt och sålunda vidmakthåller jemnvigten i den positiva rättsordningen inomsamhället.” Till sist gick Thomasson i polemik mot den rättsdogmatiska motivering, som vid föregående riksdag använts av Nordström för att stödja godtrosförvärvarens sida: ”Casum in re sentit dominus”. Den borde snarare tala mot kö-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=