76 3. Riksdagsbehandlingen år 1875 Nilsson i Efveröd blev sannspådd. Frågan omvindikationsrätten komupp för tredje gången redan påföljande år i riksdagen. Denna gång restes kravet på en lagstiftning på den oinskränkta vindikationsrättens grund så att rättsläget äntligen skulle klarläggas, i en omfattande och med stor skicklighet utarbetad motion.Den frambars av en synnerligen framstående jurist, Eskilander Thomasson i II. kam., somskulle komma att sluta somjustitieråd.^'* Med utgångspunkt i promulgationsförfattningen till 1864 års strafflag 16:5, vilken, somovan anmärkts, återgav MB 49:2 i 1734 års lag, gav Thomasson en helt korrekt historisk överblick över utvecklingen på vindikationsrättens område från landskapslagarna till lagberedningens förslag. Han hade sålunda fullständigt klart för sig att oinskränkt vindikationsrätt gällt i svensk lag beträffande stulet gods fram till och med 1734 års lag och att det första genombrottet för godtrosförvärvet kom med Rabenius avhandling av år 1770. Den historiska delen av reciten övergick i en utförlig redogörelse för behandlingen av frågan vid 1873 och 1874 års riksdagar: Thomasson anmärkte därvid att ”om jag ej misstager mig, gillade dock flertalet den rättsprincip, hvarpå jemväl detta förslag” (d.v.s. lagutskottets) ”är fotadt”. Efter att ha ställt lagutskottets (och den förmodade riksdagsmajoritetens) uppfattning mot lagkommitténs förslag av år 1826, anförde Thomasson följande för tidens sätt att argumentera i rättsideologiskt hänseende mycket karakteristiska resonemang: ”Betraktar man nu frågan ur rent abstrakt-teoretisk synpunkt, så synes det mig klart, att den bestulne egarens anspråk måste erkännas framför dens, som köpt det stulna, äfven omdenne senare varit i fullkomligt god tro. Denne innehafvare har visserligen från sin synpunkt och \ formelt hänseende fullkomligen rättsligt åtkommit varan, men denna kunde icke rättsligen till honom öfverlåtas,emedan den tillhörde en annan, än öfverlåtaren, då deremot den bestulne egaren kan sägas hafva på tillbörligt sätt åtkommit en vara, som utan kränkning af annans rätt blifvit på honom öfverlåten, hans åtkomst är både forII. kam. mot. nr 10, 1875. Eskilander Thomasson, 1829-1891, son och sonson till riksdagsmän i bondeståndet, hade redan 1875 bakom sig en förnämlig juridisk och politisk karriär. Han disputerade 1858 på en avhandling: ”Historisk framställning af lagstiftningen om de svenska städernas fördelning i stapelstäder och uppstäder”. Han blev rådman i Lund 1861, borgmästare där 1879. Han var ledamot av II. kam. 1873-1879 och satt i lagutskottet 1876—1886. Från 1879 var han dess vice ordförande. Han blev sedan J.O. 1886-1889 och justitieråd 1889. NF. Alltså åter den romerskrättsliga satsen: ”Nemo plus juris ad alienum transferre potest, quam ipse haberet”. Denna rättssats hade åberopats av Ola Andersson i dennes motion år 1874 (se ovan s. 69). Likheterna mellan Ola Anderssons och Eskilander Thomassons argumentation är så stora att man kan misstänka att det just var Thomasson som räckt Andersson en hjälpande hand vid avfattandet av denna motion.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=