34 P.O. klagade och HD ”fann skäligt att, med upphävande av hovrättens överklagade utslag, gilla det slut varuti kämnärsrätten i detta mål stannat”. Birger Wedberg har till sitt referat av rättsfallet fogat följande kommentar. Efter att ha påpekat att man i förevarande vindikationsfall hade tre möjligheter: 1. den bestulne äger återfå saken utan lösen; 2. han äger återfå den, men blott emot lösen; 3. han äger ej återfå den ens emot lösen, redovisar han lagkommitténs ståndpunkt från 1815 i dess förslag till handelsbalk. I motiven framställde lagkommittén åsikten 3 som gällande rätt. ”Och”, tillfogar Wedberg, ”häri föreslogs ingen ändringför det fall att köpet skett vid offentligt, lagligen kungjort utrop, å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar eller å marknader; i andra fall skulle köparen vara skyldig avstå godset emot lösen. Man har desto större anledning att konfrontera HD:s enhälliga beslut mot LK:s uttalanden, som i beslutet deltog båda de justitieråd, Poppius och Blom, vilka tillhörde LK:s granskande ledamöter. Att kämnärsrätten, i likhet med LK, de lege lata hyllat åsikten 3 torde vara ganska klart: Om P.O.:s medgivande ej varit, skulle säkerligen kämnärsrätten icke tillåtit M.N. att lösa till sig hästen. Men har även HD omfattat samma åsikt? Tvekan härom kan väckas, utomav Bloms beskrivning på prejudikatet också därav, att HDinskränkte sig till gilla - egendomligt nog utan ny motivering ... ej hela det utslag kämnärsrätten meddelat utan blott det slut varuti den stannat.” Blom hade i de minnesanteckningar över HD-prejudikat, somWedberg presenterar, rubricerat ovan refererade rättsfall sålunda: ”Gods, som var stulit, men genomlaga fång kommit i annans hand, skall återställas ägaren, men emot lösen.” Emot Wedbergs tolkning av kämnärsrättens dom kan anföras att domens ordalag icke ger någon säker vägledning omhur domstolen skulle ha dömt, om inte förvärvaren frivilligt erbjudit sig att återlämna hästen mot lösen. Kämnärsrätten kan likaväl ha dragit en lättnadens suck över att inte behöva besvära sig med ett ställningstagande i vad man uppfattade som en svår de lege latafråga och tacksamt tagit fasta på förvärvarens medgivande. Det är i regel farligt att diskutera vad som hänt ominte omhade varit; detta gäller även tolkningen av rättsfall. Däremot är det troligt att Wedberg var på rätt spår, när han uttalade sin misstanke att HDi princip anslöt sig till regeln att ägaren måste lösa till sig det stulna godset för att återfå det. Hans argument såväl beträffande Bloms beskrivning av prejudikatet som beträffande HD:s säregna motivering pekar i den riktningen; likaså LK:s ståndpunkt. Till detta kommer ett troligt inflytande vid denna tid från både Code Civil och Allgemeines Preussisches Landrecht, sombåda accepterat ett långtgående skydd för tredje man.‘*° Se för en överblick över respektive källors ståndpunkt Code Civil, art. 132, 1141, 2279-2280 samt APL I, 15, §§ 17-26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=