33 ningen att ordet saklös betydde att 1734 års lag i MB 49:2 accepterat ett exstinktivt godtrosförvärv. HDkorrigerade helt enkelt detta misstag. Så långt kan man alltså säga att det fanns en fast ståndpunkt i praxis, liksom att lagstiftarens ståndpunkt i själva verket var klar: 1734 års lag stadgade oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods. Under perioden 1800 till 1822 började man emellertid vackla såväl i praxis som på lagstiftningsplanet. Denna vacklan i praxis avtecknar sig i ett rättsfall, somden 26 juli år 1822 avdömdes i En ”förstadsåbo” Peter Olsson hade genom byte förvärvat en häst av en korpral Ifversson. P.O. hade innehaft hästen på Skurups marknad och därvid blivit uppmärksammad av rusthållaren Måns Nilsson, från vilken hästen stulits under höstmarknaden i Ystad år 1820. M.N. instämde P.O. till kämnärsrätten i Malmö med yrkande att återfå hästen utan lösen, och denne instämde i sin tur korpralen I. med krav på ersättningför mellanavgiften och den av P.O. i utbyte lämnade hästens värde. Kämnärsrätten yttrade att, enär P.O. på sätt MB 49:2 föreskrev, framhaft sin fångesman förklarades han saklös och i följd därav berättigad att behålla den häst, somhan bytt till sig av I. Kämnärsrätten intog alltså i princip samma ståndpunkt som Svea hovrätt gjort i 1799 års rättsfall. Men P.O. hade medgivit att M.N. skulle få lösa till sig hästen mot utgivande av mellanavgift och värdet av den i utbyte till I. lämnade hästen. Att P.O. gjort detta medgivande var ganska naturligt - lösebeloppet var det samma som han yrkat av korpralen I. och möjligen var rusthållaren M.N. mera att lita till ekonomiskt än korpralen. Måns Nilsson gick vidare till hovrätten. Denna fann det genom bevisningen styrkt att hästen tillhört M.N. och på sätt denne uppgivit blivit honom frånstulen. ”Vid dylikt förevettande ägde han en i MB 49:1 medgiven rättighet att utan lösen taga det stulna kreaturet åter ifrån den som därav vid ertappandet var innehavare.” Hovrätten följde alltså samma princip, som Högsta domstolen år 1799 funnit i MB 49:2. Det intressanta här är att hovrätten åberopade MB 49:1. I denna sades ju: ”Köper någon eller tager i pant, thet han wet stulit wara; stånde tjufsrätt, och then sitt mist hafwer, tage thet lagliga åter utan lösen. Nu kiöper man något af then, som misstänckt är; böte tijo daler, och gifwe åter thet han så kiöpte, om godset år stulit.” Hovrätten ville tydligen med åberopandet av MB 49:1 upplysa att den fann P.O. ha förvärvat hästen under omständigheter, som gjorde att hans goda tro kunde ifrågasättas. Såvitt av handlingarna framgår - akten i målet är beklagligtvis försvunnen - dömdes P.O. dock icke till böter, vilket egentligen skulle ha skett vid den i 49: 1 reglerade situationen. Detta tyder på att hovrätten dömt i analogi med 49:1, d.v.s. att den väl funnit att P.O. varit vårdslös i sin handel med I. men ändock ej förskyllde böter. ” B. Wedberj;, SvJT 1939 s. 801 ff. 3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=