195 de mest extrema argument för godtrosförvärven, uppfattade HD:s prejudikat somdefinitivt avgörande. Uttalanden i den riktningen tillkom först vid det nordiska juristmötet år 1884, vilket bekräftar att HD:s domar på 1870-talet ännu inte vunnit sådan förankring i juristopinionen att de betraktades sombindande prejudikat. Däremot kritiserades de av anhängare av vindikationsrätten, därför att de ansågs bidraga till rättsosäkerhet. Sedan lantmannapartiets representanter givit upp försöken att få HD:s prejudikat vederlagda genom lagstiftning - en sista förfelad ansträngning gjordes år 1886 — betraktades frågan som avgjord. Prejudikaten ansågs uttrycka gällande rätt och åberopades somuttryck härför i årtionden inomlageditioner och doktrin. Sannolikt hade det betydelse att genom industrialiseringsprocessen från slutet av 1800-talet kreatursstölderna - enkannerligen de så bekymmersamma häststölderna - efterhand inte erbjöd något större kriminalpolitiskt problem. När den krympande bondebefolkningen förlorade sin maktställning genom rösträtts- och riksdagsreformerna fanns inte heller längre det grupppolitiska tryck i riksdagen, somkunde föranleda rättspolitiska framstötar motsvarande motionerna vid riksdagarna åren 1873—76 och 1886. Konflikten kring vindikationsrätten eller - numera - godtrosförvärvet blev helt enkelt under förra delen av 1900-talet mera intresseneutral i den meningen att gällande rätt löste konflikten på ett sätt, som de olika intressegrupperna kunde vara någorlunda nöjda med. När godtrosförvärvets problematik ånyo togs upp av lagstiftaren skedde detta ej heller för att lösa en intressepolitiskt aktuell reformfråga. Den utredning, somutmynnade i SOU 1965:14, tillsattes för att försöka bidraga till nordisk samstämmighet beträffande godtrosförvärven. I de övriga nordiska länderna var nämligen rättsläget från mitten av 1800-talet oförändrat. Danmark och Norge hade fortfarande oinskränkt vindikationsrätt, och i Finland hade man endast preciserat den oinskränkta vindikationsrätten i 1734 års lag beträffande stulet gods och bevarat Hand wahre Hand-regeln i 1734 års lag. Försöken att åstadkomma en enhetlig nordisk lagstiftning misslyckades. Men det högt kvalificerade utredningsarbetet i Sverige ledde till en djupgående penetration av alla de problem, som sammanhängde med godtrosförvärven av lös egendom. Genom tillämpning av moderna, mer förfinade analytiska metoder lyckades utredningsmannen, dåvarande professorn i civilrätt, Henrik Hessler och sekreteraren, dåvarande juris licentiaten. Stig Strömholm, klarlägga problemets kärna, så somdet ter sig i ett nutida samhälle. De kunde därigenom visa att en nyanserad lösning låg i att man vid fallen av stöld och rån överflyttade bevisbördan på förvärvaren, som skulle ”visa att han med skälig noggrannhet undersökt överlåtarens åtkomst”. Årtiondet efter tillkomsten av denna utredning blev godtrosförvärvets problematik ånyo aktuell. Häststölderna, som haft så stor betydelse både civil-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=