194 sentanter för lantmannapartiet, liksomav framstående jurister, somhade tolkat 1734 års lag korrekt och sommed en mångfald olika argument försökte övertyga en riksdagsmajoritet omatt lagen stadgade oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods, kunde inte ändra denna utvecklingslinje. Ej heller hade de ledande svenska jurister, som vid det femte nordiska juristmötet i förbund med två framstående danska jurister försökte övertyga sina svenska kollegor om att 1734 års lag hade ovan återgivna innebörd, framgång. De erinrades av hovrättspresidenten O. Staél von Holstein omatt med HD:s utslag den 20 september 1855 var saken avgjord. Han medgav till och med att deras tolkningav 1734 års lag förmodligen var riktig, men framhöll att ”detta utslag har blivit infört i våra vanligaste lageditioner såsomprejudikat, och det betyder för våra prak- 'tiska jurister mer än alla doktriner”. Frågan kunde för svensk rätts del endast diskuteras de lege ferenda. Så blev det också! Det är anledning att här på grundval det samlade materialet ställa en ytterligare fråga om händelseförloppet under senare delen av 1800-talet. Vilka kan orsakerna ha varit till att riksdagsbehandlingen åren 1873—76 av problemet gick emot den starka opinion av politiker och jurister, somvilleha en förtydligande lag om vindikationsrätt till stulet gods i överensstämmelse med den riktiga tolkningen av 1734 års lag. Den har diskuterats ovan, vilket lett till resultatet att tvåkammarsystemets sätt att fungera i förening med Eric Sparres intensiva och fördomsfria engagemang sannolikt hade avgörande betydelse för att anhängarna av vindikationsrätten till stulet gods misslyckades att få igenom en lagstiftning, som motsvarade deras uppfattning. Det vore sannolikt möjligt att genom mer ingående politiskt- och personhistoriskt inriktade undersökningar få en mer fördjupad bild av orsakerna till detta misslyckande. Men det skulle spränga ramen för detta arbetes rättshistoriska inriktning. Så mycket kan åtminstone sägas att den grupp-politiska intressekonflikt mellan landsbygdens bondebefolkning och städernas köpmän, som så starkt präglat den medeltida europeiska stadsrätten och senare stora rikslagstiftningar såsom Allgemeines Preussisches Landrecht och Code Civil i viss mån framträdde också i Sverige vid denna tid. Lantmannapartiets representanter ville i böndernas välförstådda intresse ha en så oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods som möjligt. Särskilt var det de besvärande ligastölderna av hästar, som man ville bekämpa. Men någon motsvarande reaktion från köpmännens grupppolitiska intresse framträdde inte i debattinläggen annat än i försvaret för en speciell intressegrupp, nämligen pantlånarna. Debatterna formade sig i stället till uppgörelser mellan rättsvetenskapsmän och domare, som företrädde olika uppfattningar stödda på olika metoder att argumentera. Intressant nog åberopades inte HD-domarna av år 1854 och 1855 somavgörande argument på den sida, somville inskränka vindikationsrätten. Inte ens Eric Sparre, som tillgrep
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=