182 tade bevisbördan för förvärvaren var Bo Leander, Anders Palm och Anders Stendahl av skiljaktig mening. De företrädde på ett uttrycksfullt sätt det klassiska omsättningsintresset när de avstyrkte förslaget i denna del. De anförde nämligen; ”Vi ifrågasätter om den föreslagna bevisbörderegeln är erforderlig eller ens lämplig. Enligt utredningens egna uttalanden (s. 179) är inte avsikten med förslaget att man skall åstadkomma någon mer drastisk förändring i gällande rättsläge. Vad det är fråga omär att på ett mer påtagligt sätt framhäva den ordning somi och för sig redan gäller. Vi delar uppfattningen att en bevisbörderegel av den föreslagna arten knap- •past ändrar rättsläget i någon märkbar mån. Som framhålls i förbundets yttrande torde det vara styrkan i kravet på god tro som är avgörande i de flesta fall. Till skillnad från utredningen anser vi emellertid att den omständigheten att den föreslagna ändringen i reglerna inte ändrar rättsläget talar emot att förslaget genomförs. Att ändra reglerna förefaller också vara en egendomlig metod för att undanröja missförstånd ominnebörden av gällande rätt. Utredningen har inte påvisat några olägenheter av vikt med den bevisbörderegel somhar utbildats i praxis. Den föreslagna nya regeln kan — i den mån den alls får någon betydelse — antas medföra negativa verkningar från omsättningens synpunkt. Förvärvaren blir nämligen nödsakad att i ökad omfattning försäkra sig om bevis för sin åtkomst av godset. Överlåtelsetransaktionerna kan då bli mer omständliga. Det är härvid att märka att bevisskyldigheten förutsätts vara obegränsad i tiden. Även omdessa negativa verkningar i de flesta fall inte torde bli allvarligare än att de i och för sig kunde accepteras, uppvägs de enligt vår mening inte av några fördelar med den föreslagna bevisbörderegeln. Vi avstyrker därför förslaget i denna del.” Yttrandet visar ju hur olika högt kvalificerade jurister fortfarande kunde ställa sig till lösningen av konflikten ägaren-förvärvaren. Vad utredningen betraktade som en fördel, nämligen att förvärvaren skulle bli nödsakad att i större omfattning än tidigare försäkra sig om bevis för sin åtkomst, det ansåg de tre skiljaktiga domarna vara en nackdel därför att överlåtelsetransaktionerna kunde befaras bli mer omständliga. Det var denna farhåga som ytterst låg bakom den medeltida stads- och handelsrättens godtrosförvärv till stulet gods. Man fick inte ställa för höga krav på förv'är\'aren; då skulle överlåtelsetransaktionerna bli omöjliga, eller i vart fall starkt försvårade, i en tid av bristande bevis- och kommunikationsmedel. Sveriges Advokatsamfund företrädde i princip samma uppfattning som de tre skiljaktiga. Enligt samfundets mening bör domstolarna utan att vara bundna av någon i lagtexten inskriven bevisbörderegel ha att i varje särskilt fall med beaktande av omständigheterna kring förvärvet ta ställning till frågan omförvärvaren varit i god tro.^"* Sveriges Advokatsamfunds yttrande (akt 16747), Jd reg. 84.09.05, s. 1 f. Detta var just den ståndpunkt somEric Sparre så energiskt pläderade för åren 1873 till 1886.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=