172 om omkastad bevisbörda. I förevarande fall framstår dock en sådan bevisbörderegel sommotiverad. Några nackdelar torde icke uppkomma i den praktiska tillämpningen. Däremot är fördelarna många och uppenbara. Regeln bidrar till att skärpa uppmärksamheten hos köparen. Denne kommer att göra en noggrannare undersökning av den sak han ämnar köpa. Härigenomkan avyttringar av stöldgods komma att försvåras. Dessutom innebär lösningen endast en varsam justering av gällande regler och en inskränkning av godtrosskyddet somej kan anses alltför långtgående. Nackdelarna för godtrosförvärvaren C med den nu angivna ordningen bör alltså inte överdrivas. I själva verket framstår det somrätt naturligt att den har bevisbördan sompåstår sig ha gjort ett lagafång. I de flesta fall har ju C, part som han är i transaktionen B-C, goda möjligheter att åberopa omständigheter och säkra bevis som gör det relativt lätt för honom att vinna konflikten i de ”äkta” godtrossituationerna. Självfallet kommer kravet på bevisning att få ställas mer eller mindre högt beroende på köparens person (t.ex. privatperson eller näringsidkare) och den situation somskall bedömas. Särskilt högt kan det t.ex. inte ställas vid en privatpersons köp i den reguljära handeln. En stulen sak som förvärvats under sådana omständigheter bör utan vidare kunna presumeras ha skett i god tro, såvida inte tungt vägande argument kan anföras till förmån för en annan mening. Vid förvärv på gator och torg etc. bör kraven på god tro däremot kunna ställas högre (mera därom under avsnitt 10.3 och 10.5 samt kap. 11). Ett exempel: V\dförvärv på Nordiska kompaniet fNK) är således presumtionen god tro; vid förvärv på t.ex. Segels torg ■krpresumtionen ond tro.” Utredningen gick under år 1984 på remiss till ett antal myndigheter och organisationer. Under utredningsarbetet hade man haft samråd med de andra nordiska länderna. Företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge informerades vidare om det pågående lagstiftningsarbetet i Sverige under arbetet i det svenska justitiedepartementet på en proposition. Eftersomman i Danmark och Finland vägrade ändra sina regler, och Norge år 1978 antagit en lag omgodtrosförvärv av lösöre somhuvudsakligen överensstämde med de svenska reglerna i 1734 års lag, var egentliga förhandlingar knappast meningsfulla. Någon gemensam nordisk lagstiftning blev det inte på detta område. 3. Remissförfarandet under förberedelserna för en lagstiftning a. Domstolarna Av domstolar hade hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms och Göteborgs tingsrätter anmodats yttra sig. Till remissinstanserna hörde också riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, riksskatteverket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=