171 vilken också påtalats från polis- och åklagarhåll, är dock att det är alltför lätt eller uppfattas vara alltför lätt att åberopa god tro. I praktiken visar det sig inte sällan svårt för den ursprunglige ägaren A att i konflikten A-C bevisa ond tro hos C. Införandet av en omvänd bevisbörda, dvs. ett åläggande för C att visa sin goda tro, kan råda bot på denna olägenhet. Med markeringen av bevisbördan — som ju i själva verket för rättsområdet innebär en återgång till vad som tveklöst var gällande rätt före år 1880 (se kap. 4) - avses inte att åstadkomma någon mera drastisk förändring i gällande rättsläge. Justeringen innebär inte någon i grunden förändrad syn på konflikten A-C. Bevishörderegeln tjänar nämligen främst syftet att bekämpa den spridda och seglivade vanföreställningen att ett blankt påstående omgod tro är tillräckligt för att få behålla en förvärvad sak (exempel på sådana vanföreställningar, se avsnitt 5.2.1 och där redovisade citat). Vad det är fråga om är således att på ett mera påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller. Den omkastade bevisbördan bör även ses som ett hjälpmedel för domstolarna. Genom denna kan enligt vår mening (se avsnitt 10.3) risken för misstag i rättstillämpningen undvikas på ett bättre sätt än vad somför närvarande är fallet.” I den mån nu utredningen har beviskraft somhistorisk källa är det högst intressant vad den uttalar om ”den spridda och seglivade vanföreställningen att ett blankt påstående om god tro är tillräckligt för att få behålla en förvärvad sak”. För ungefär ett sekel sedan rådde nämligen en minst lika utbredd ”vanföreställning”, nämligen att det var självklart att ägaren alltid hade rätt återtaga tjuvgods från tredje man.*'* Vad lösningsrätten beträffar följde utredningen vederlagsprincipen med en sista tidsgräns på tre år efter det en annan fått egendomen i sin besittning. Därmed skulle på en omväg (Frankrike och Holland) den romerska treårshävden till lös egendomkomma att upptagas i svensk rätt.*^ Vid fördelningen av bevisbördan arbetade utredningen somnaturligt är med presumtioner: ”Införandet av bevishörderegeln innebär att i de ”tveksamma” konfliktfallen A:s position kommer att framstå som något mer gynnad än C:s. C tvingas ju att vara aktiv - på offensiven - redan från början av processen. Misslyckas C med att visa sin goda tro, vilket inte så sällan torde inträffa i stöldfallet, blir resultatet att Afår sin sak åter. Utgången blir därmed inte olik den somgäller för de övriga nordiska länderna. Nu skulle någon kunna invända och hävda att det är olyckligt att samtliga fall av påstådda godtrosförvärv presumeras vara förvärv i icke god tro, så länge C inte visat god tro å sin sida. Invändningen må vara formellt riktig. Vi är medvetna omatt man i största möjliga utsträckning bör undvika att införa lagregler Se ovan s. 39 ff. SOU 1984; 16s. 191. SOU 1984: 16 s. 180.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=