156 Detsamma gäller den olika behandlingen i de båda förslagen av ägarens lösningsrätt. Frågan hur denna skall bestämmas har länge varit ett av civilrättens klassiska, ehuru onekligen beskedligare problem. HB 11:4 och 12:4 talar endast omlösen, och i de båda avgörande rättsfallen 1854 och 1855 bestäms lösen i det ena efter vederlagsprincipen, alltså köpeskillingen, och i det andra efter det stulna godsets värde. Men historiskt är det fullt klart att vederlagsprincipen ansågs vara självklar vid tillkomsten av 1734 års lag, nämligen därför att den så gott somalltid tillämpades i praxis.'^ När det gällde stulet gods var den högmedeltida europeiska rätten fast etablerad; inom den tillämpades vederlagsprincipen såsom en metod att åstadkomma en kompromiss mellan konfliktens parter. Man hade observerat att tjuvarna, som i regel handlade under realisationstryck, oftast sålde det stulna godset till underpris. Omman då satte lösen till vederlaget minskades ägarens förlust medan förvärvaren skyddades mot sådan.I äldre svensk praxis hade man också följt vederlagsprincipen vid konflikter enligt HB 11:4 och 12:4. Beträffande stulet eller rånat gods är praxis inte fullt klar.*"* Men intressant nog frångick SOU 1965: 14 vederlagsprincipen och bestämde i stället lösen till godsets värde i den allmänna handeln. Därtill krävdes för ett lösenförfarande att egendomen skulle ha ett värde av annan art än det rent ekonomiska för ägaren eller att det eljest skulle vara av särskild betydelse för honomatt återfå egendomen. Motiveringen var att lösenförfarande i regel endast hade betydelse därest affektionsvärde förelåg eller att egendomen ingick i en enhet, som måste återanskaffas av ägaren i dess helhet, t.ex. en volymur ett samlingsverk.*^ Men detta är icke uppfattningen i förslaget till lagrådsremiss. Där skulle lösen utges till ”egendomens ägare” —lagtexten använde fullt konsekvent denna beteckning på person, som gjort godtrosförvärv — och lösen skulle motsvara dennes kostnaderför förvärv av egendomen och dess förbättring.^^ Beträffande de tidsrymder inomvilka lösningsrätten skulle kunna tillämpas gavs skilda förslag i de båda lagtexterna. Men det är överflödigt att här gå in på dessa detaljer. När initiativet till en gemensam nordisk lösning av vindikationsproblemet rann ut i sanden kom det i Sverige i stället att aktualiseras på politisk väg. Innan denna utveckling redovisas är det emellertid lämpligt att här behandla motsvarande utveckling i Norge. Se E. Anners, Hand wahre Hand, s. 349 ff. E. Anners, Äganderätt, s. 88 ff. och 105 ff. '' SOU 1965: 14 s. 201 f.f. SOU 1965:14 s. 204 f. Mot värdeprincipen har i doktrinen på senare tid uttalats invändningar. Se e.\. J. Hellner, s. 267, och H. Tiberg, Båtjuridik, s. 83. Den senare har utvecklat sina synpunkter i uppsatsen ”Tro och lösen vid godtrosförvärv”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=