150 exstinktion vid konflikt om förvärvat tjuvgods varit en klassisk rättspolitisk och rättsideologisk tvistefråga i Sverige. Man kunde alltså vänta sig att företrädare för kravet på oinskränkt vindikationsrätt för den bestulne ägaren skulle göra sig gällande i den politiska och juridiska debatten även efter 1880-talet, då praxis kan betraktas såsom stabil. Men några försök att på riksdagspolitisk väg förbättra ägarens ställning gentemot godtrosförvärvaren görs inte förrän på 1970-talet, då ett par motioner, som slående påminner om aktionerna i riksdagen under 1870-talet tillkom. Fram till början av 1960-talet rådde allmän enighet i både doktrin och praxis omtredjemans rätt genomförvärv i god tro. Särskilt stor betydelse kan det antagas ha haft att Osten Undén i sitt högt ansedda arbete Svensk Sakrätt, I (1. uppl) s. 213 f.,*^ somutkomår 1921, tolkade praxis, med rättsfallen 1854 och 1855 i förgrunden, såsom fast etablerande godtrosförvärv även till stulet gods. Detta arbete var alltsedan sin tillkomst länge både den grundläggande läroboken i sakrätt vid de juridiska fakulteterna och den vägledande framställning av gällande rätt på sakrättens område, som användes i domstolarna. Rättsfallen ifråga citerades i Skarins, Westrings och Skarstedts officiösa lageditioner under SP 16:5. Efter det andra världskrigets slut tillkom emellertid i stor skala omsättning av en ny typ av lösöre, som mutatis mutandis kom att motsvara forna tiders hästar, nämligen handeln med begagnade motorfordon. Genom att avbetalningsköp med ägarförbehåll blev allt vanligare fick HB 11:4 och 12:4 förnyad aktualitet. Men främst gällde den rättspolitiska debatten stulet gods. Även här spelade handeln med begagnade motorfordon en stor roll för aktualiseringen av godtrosförvärvets problematik. Jfr. 4. upplagan s. 139 f. (1961).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=