149 En annan fråga, som nära sammanhänger med tolkningen av godtrosrekvisitet gäller rättsutvecklingen beträffande bevisbördan. Av framställningen ovan framgår att domstolarnas praxis därvidlag förändrats. I tvä rättsfall 1880 resp 1881 (NJA 1880, not B 518 och NJA 1881 s. 77) lades bevisbördan pä kärandesidan. I äldre rätt hade det varit självklart, att förvärvaren skulle visa sin goda tro (redligt köp), och därmed ”göra sig urtjuva”, eftersom utgångspunkten var en ovillkorlig rätt för ägaren att återtaga det stulna godset frän tredje man. Sä var också ståndpunkten i 1734 års lag MB 49:2 (och SP 16: 5), somdirekt utsade detta. Tolkningsfrågan beträffande detta stadgande var ju endast huruvida den av svaranden fullgjorda bevisningen omredligt köp icke blott befriade från ansvar för tjuvnad (tredje man hade gjort sig ”urtjuva”) utan också från skyldighet att utge godset till ägaren. Genom att bevisbördan vid talan om ansvar för stöld, rån eller häleri enligt mer moderna straffprocessuella principer flyttades över på kärandesidan blev det självklart att också flytta över bevisbördan beträffande den goda tron på kärandesidan, d.v.s. det blev inte längre, somi 1854 och 1855 års rättsfall svaranden som skulle bevisa sin goda tro (redligt förvärv), utan käranden somskulle bevisa svarandens onda tro. Här är 1881 års rättsfall illustrativt. Beträffande denna bevisbördefråga var emellertid domstolspraxis länge oklar. Ännu 1912 (NJA 1912, s. 122) ålade hovrätten och HD:s majoritet förvärvaren bevisskyldighet för att han varit i god tro.*° Aandra sidan finns det ett antal rättsfall från 1889, 1895, 1901, 1915, 1916, 1922, 1929, 1932, 1940 med motsatt bevisbörderegel.” Formuleringen av domen på denna punkt är i allmänhet av typen ”icke visat att banken anmodades att i god tro” (1901) eller ”riktigheten av G:s uppgift ... att han . . . saknade kännedom. . . icke blivit i målet vederlagd” (1940).'^ Alltsedan tillkomsten av Rabenius arbete år 1770: ”Klander å lös egendom sompå god tro kommit i tredje mans hand” hade ju frågan omvindikation eller I rättsfallet sade rådhusrätten att käranden ej visat att svaranden varit i ond tro. Rådhusrätten biföll ej kärandens talan. I hovrätten uttalades att "svaranden ej visat god tro” ej heller visat att han ägt skälig anledning antaga att föreningen, varit därtill befogad”. HDfastställde hovrättens dom med 4 ledamöter mot 3. Min kurs. ” Se SOU 1965:14 s. 106 f. Processlagberedningen uttryckte den straffrättsliga sidan av denna regel med emfas i sin motivering till upphävandet av SLP 16:5 (alltså motsvarigheten i SL 1864 till MB 49:2 i 1734 års lag. I denna motivering (NJA II 1947 s. 25) heter det efter ett referat av reglerna i SLP 16: 5 att ”i den mån dessa stadganden lägga bevisbördan å svaranden för att han skall fria sig från straff äro de helt föråldrade, och de äro oförenliga med nya RB:s bevissystem”. I SOU 1965:14 s. 107 påpekas att undantag måste sannolikt göras omsärskild undersökningsplikt krävs för rätt att åberopa god tro: ”Här bör det nog åligga förvärvaren att åtminstone göra antagligt, att han utfört undersökning. Undantag härifrån kanske dock bör gälla om det gått längre tid, innan vindikationstalan anställes.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=