122 gäller om ett annat lagrum i 1734 års lag nemligen 52 Kap. 1 § Missgerningsbalken, hvars förutsättning uppenbarligen är, att en hvar eger att återfå ”det han vidkännes, ehvad det är från honom stulet, eller han det tappat hafver” men som likväl stadgar, att man ej får ”sjelfvilligt taga det åter”, utan bör ”lita Befallningshafvanden eller Domaren derom till”', dock att man må ”det återtaga af den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller der stulet gods å färska gerning finnes”. Efter att ytterligare ha utvecklat den svenska rättens regler omden possessoriska processen, vilka regler Bergström ansåg stödde hans tolkning av MB 49:2, sammanfattade han sin ståndpunkt på följande sätt: ”På grund, af hvad jag sålunda anfört, dristar jag påstå, det vara svensk rätt, att den, som, vare sig i god tro eller ond tro, innehafver en från annan stulen eller rånad eller af denne borttappad sak, är lagligen skyldigatt utan lösen återställa den till rätte egaren. 49 Kap. 2 § Missgerningsbalken talar visserligen endast om stulet gods, men måste naturligtvis per analogiam äfven tillämpas i fråga om rånade saker; och tappade sådana äro i 52 Kap. 1 § Missgerningsbalken likställda med stulna. Jag är så lifligt öfvertygad om riktigheten af ofvannämnda lagtolkning, att, om jag ännu en gång i lifvet komme att sitta domare, jag icke ett ögonblick skulle tveka att tillämpa ofvananförda rättssats, trots de prejudikat af motsatt innehåll, hvilka hlifvit tid efter annan gifna af Sveriges Högsta Domstol, och trots den djupa vördnad, jag hyser för denna höga areopag. Jag skulle desto hellre på nämnda sätt tillämpa lagen, somdylik tillämpning, ingalunda komme att strida mot rättsmedvetandet hos flertalet af vårt folk, utan tvärtomstode i öfverensstämmelse dermed. Jag har nemligen, på sätt jag under förhandlingarne å 1873 års riksdag om vindikationsrätten till lösören upplyste, under min ganska långa domareverksamhet ännu aldrig träffat på någon, somvägrat att utan lösen återställa till egaren, hvad denne genom stöld mistat och innehafvaren sedermera i god tro förvärfvat. Innehafvarens skyldighet att göra så har af honomsjelf ansetts så sjelfklar och gifven, att han aldrig hestridt densamma; hvarför någon tvist deromicke någonsin uppstått.” Bergström hävdade alltså - med för honom karakteristisk skärpa - att HD dömt fel i de prejudikat, som brukade åberopas till stöd för godtrosförvärv av stulet gods. Enligt hans uppfattningvar 1734 års lag fullt klar på denna punkt — det gällde blott att tolka den historiskt riktigt. Han ansåg även att den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods helt överensstämde med den allmänna rättsuppfattningen; han tillspetsade detta så att det förefallit som om innehavaren haft en känsla av att hans händer fläckades genominnehav av stulet gods och som omhan varit angelägen att genomgodsets återställande avtvå fläcken. Bergströms tolkning av 1734 års lag är, som ovan påpekats, otvivelaktigt riktig - HD dömde fel under inflytande av lagkommitténs och lagberedningens NJF, 1884, s. 46 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=