121 stiftarens tankegång är sådan, somjag nu vill söka återgifva. Omdet somstulet är, klandras, äro två händelser möjliga. Den, som finnes innehafva det stulna, och mot hvilken klandertalan anställes, kan tänkas vilja värja sitt innehaf och för sådant ändamål visa antingen ett originärt eller derivativt fång till den omtvistade saken. Han kan t.ex. invända i fråga om ett omtvistadt djur, att det är födt hemma hos honom eller i fråga om en död ting, att den blifvit tillverkad af eller hos honom. På sådant sätt kan han ådagalägga ett originärt fång. Men han kan också till sitt skydd förebära ett derivativt fång och säga: köpt det omtvistade och vill leda till min fångesman lagliga”. (Ett sådant försvarssätt benämndes i de gamla lagarne att ”gripa till ledsn”). Detta är den första af de utaf lagstiftaren förutsatta händelser. Den andra är den, att innehafvaren redan i processens början förklarar sig icke kunna visa laga fång, men dock påstår sig icke vara skyldig till tjufnaden eller delaktighet deri. Hvad stadgar nu ifrågavarande lagrum för den ena och för den andra händelsen? Jo följande: I förra händelsen, då innehafvaren af det stulna vill visa sin rätt dertill, får vindikanten icke utan vidare taga sitt åter, utan ”då skall det gods i Rätten eller hos bofast man insättas och fångesmannen eller vittnen framhafvas”. I senare händelsen, då innehafvaren icke åberopar laga fång, bjuder lagen: ”gifve ut det somklandras”. Godsets nedsättning i Rätten eller hos bofast man kommer icke då i fråga, utan innehafvaren måste genast utgifva det. Deraf följer dock icke ovilkorligen, att innehafvaren af det stulna skall anses och straffas, som vore han tjufven. Om domaren pröfvar det skäligt, får innehafvaren göra sig urtjufva med sjelf sin ed, och kommer han således endast i det fall, att han ej gitter ecfen gånga, att stånda tjufsrätt; men han kan ock undgå denna påföljd, eller, som det heter i lagen, blifva ”saklös”, omhan, fastän han icke kan framskaffa fångesman, likväl förmår genom vittnen bevisa, att han godset redliga köpt; men utgifva det måste han lika fullt.” Härefter övergick Bergströmtill den situation, där innehavaren försökte försvara sin besittning. I det läget ansåg han ”lagrummet alldeles icke stadga, att den innehafvare, somgitter leda från sig, derför undgår att utgifva den klandrade saken, utan allenast att han blir ”saklös” d.v.s. fri från påföljden att stånda tjufsrätt, hvaremot den, som det ledes till, blir ansvarig, såvida icke han kan leda vidare till en annan. Att i ordet ”saklös” inlägga den mening, att innehafvaren, som gitter att leda från sig, skulle vara fri från skyldigheten att utgifva det klandrade annorledes än mot lösen, är enligt min åsigt alldeles oberättigadt. Det kan nämligen icke antagas, att 1734 års lagstiftare skulle begagnat uttrycket saklös i annan mening, än den, hvari ordet förekommer i Landslagen, hvari det i 20 Kap. Tjufvabalken heter: ”lathe uth thet clandrat war oc vari saklös”. Af det anförda torde framgå, att 49 Kap. 2 § Missgerningsbalken, på sätt jag förut nämnde, endast innehåller processuella regler i fråga omden bestulnes återförsättande i besittning af det stulna eller, med andra ord, reglerar den possessoriska process, hvaraf moment alltid ingå i en vindikationsprocess. Detsamma
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=