107 mik mot vissa inlägg i 1870-talets svenska riksdagsdebatter, som Lassen tydligen noga studerat, hade han också, synbarligen medvetet, provocerat till en het debatt vid juristmötet. Den nordiska församlingen hade så mycket större anledning att taga upp hans förslag med allvar, som frågorna kring vindikationsrätten både ur teoretisk och praktisk synpunkt fortfarande ansågs vara av stor betydelse. Därtill kom att Lassens argumentation var både fyndig och skarpsinnig. Hans förslag till lösningar innebar också en väl avvägd kompromiss mellan de olika rättslägena i de nordiska länderna, där alltså Sverige vacklade i frågan omvindikationsrätten till stulet gods och liksom Finland hade lagstadgad H.w.H.-princip i HB 11:4 och 12:4 beträffande anförtrott gods, medan Norge och Danmark hade generell vindikationsrätt i Danske och Norske Lov, och Finland hade vindikation till stulet gods genomspeciallagstiftning. Förmodligen var dessa skillnader förklaringen till att Lassen ansträngt sig så att visa den stora samhällsnyttan å ena sidan av vindikationsrätt vid stulet gods och å andra sidan av H.w.H.-principen vid anförtrott gods. Det gällde ju att få juristopinionen i Sverige att acceptera oinskränkt vindikationsrätt vid stulet gods, d.v.s. egentligen en återgång till 1700-talets korrekta tolkning av MB 49:2 i 1734 års lag liksomatt klargöra H.w.H.-principens förträfflighet ur omsättningslivets synpunkt för de danska och norska juristerna. Man kan säga att med Lassen inträder den samhällspolitiska aspekten på godtrosförvärven som ett avgörande argument i diskussionen av vindikationsrättens utformning. 3. Hans 011gaards debattinledning I debatten vid juristmötet framträdde som inledare den danske juristen ”overretsassessorn” Hans 011gaard.^^ Han ersatte Niels Lassen, som var förhindrad närvara för att försvara sin avhandling i den fråga, somskulle debatteras, alltså ”Hvorvidt bor Vindikationsretten med Hensyn til rörlige Ting udelukkes eller indskraenkes till Fordel for godtroende Erhververe”? 011gaards inledning var icke ett osjälvständigt återgivande av Lassens skrift utan en väl övertänkt presentation av dess huvudtankar med infogande av egna synpunkter. Särskilt intressant är hans utförliga redogörelse för 0rsteds syn på problemet. Därvid säger 0llgaard bl.a.: ”Spörgsmaalet har staedigt vaeret reist i den Henseende, at man har underHans 011gaard (1837-1895), vid denna tid assessor i ”Landsretten samt Hof- og Statsretten” i Köpenhamn och blev 1891 assessor i Hoiesteret. Han var en inom rättsvetenskapen flitigt verksam domare och särskilt förtrogen med A. S. 0rsteds insatser. Han utgav sålunda år 1887 arbetet: ”A. S. 0rsteds Indflydelse paa den videnskabelige Behandling av den dansk-norske Privatret”. Arbetet har bedömts som grundligt och solitt, och 011gaard som en särdeles duktig jurist, därtill ”fin og aedel i Karakteren”, SKL. Sombekant var en utläggning av ”Sakens natur” 0rsteds grundläggande metod att argumentera. Se D. Tamms arbete, Fra ”Lovkyndighet” til ”Retsvidenskab”, 1976.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=