183 talet. Författaren borde ha tagit mer hänsyn till rättslivets praktiska behov än vad han hade gjort. Han skulle därmed ha ”. . . kunnat förskaffa sig en bredare grundval för bestämmandet av fullmaktens ändamål och begrepp, än som med ett mera abstrakt teoretiserande är möjligt.’”* Intressant är här parallellställningen av orden ”ändamål och begrepp”. Landtmanson var däremot med undantag av några små reservationer närmast odelat positiv. Han ansåg, att avhandlingen var mycket förtjänstfull. Det valda ämnet kunde skenbart verka vara föga givande för vetenskapligt arbete, men det sätt varpå det bearbetats jävade detta första intryck. Somen ytterligare förtjänst nämnde Landtmanson, att Trygger inte hade nöjt sig med att godta traditionella rättsliga begrepp i sin framställning. Han hade i stället ”. . . underkastat dessa en granskning, varigenom han givit sitt bidrag till den revision av de juridiska grundbegreppen, som den moderna rättsvetenskapen synes vilja göra till sin uppgift. Knut Olivecrona uttalade sig mycket positivt om Tryggers avhandling i en kort rescension.^ Däremot blev Tryggers opus föremål för en synnerligen bister kritik av den finländske juristen Julian Serlachius rörande den rättsdogmatiska del av arbetet som behandlade gällande rätt. Den rättshistoriska delen av arbetet fann han dock vara förtjänstfull, även om han hade reservationer rörande det romerskrättsliga avsnittet. Detta präglades av ett alltför stort sysslande med detaljer och av ett föga njutbart flitigt användande av latinska termer. Men framför allt måste en redogörelse för den romerska rättens bestämmelser (eller snarare brist på bestämmelser) om ställföreträdarskap, ”. . . som enligt sakens natur icke kan bliva annat än ett mer eller mindre självständigt återgivande av den tyska romamstiska litteraturen”, framför allt vara avsedd ”. . . att meddela svenska läsare en med den romanistiska rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt överensstämmande allmän överblick av de grundprinciper, vilka behärska denna rätts lära om ställföreträdarskapet. Tryggers avhandling, som omfattar 176 sidor, innehåller först en utförlig inledning, där författaren diskuterar sig fram till att fixera ämnet för avhandlingen, därpå ett avsnitt om romersk rätt på knappt 40 sidor, sedan ett svenskt rättshistoriskt avsnitt med ungefär likartad längd och därpå en kortfattad översikt av bestämmelserna i 1734 års lag, vilket när boken skrevs var gällande rätt. Resten av avhandlingen är av rent rättsdogmatisk karaktär. Det romerskrättsliga avsnittet präglas onekligen, såsom Serlachius konstaterar, av att vara en framställning i nära anknytning till den dåvarande tyska romanistiska litteraturen. Författaren stödjer sig på verk av alla de kända namnen, Bethman-Hollweg, Brinz, Endemann, Gareis, Jhering, Kuntze, Puchta, Savigny, Schlossmann,Thöl, Windscheid och Zimmerman. Som regel behandlar Trygger den romerska rätten ur ett rättshistoriskt perspektiv, men ibland glider han över till att ta upp aspekter enligt Gemeines Recht, dvs enligt rättsliga principer och regler somvid denna tid fortfarande ansågs vara gällande ge5’ 4 6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=