RB 40

184 mensam tysk rätt, där inga partikulära rättsnormer fanns utformade. ^ Men Trygger synes också s)alv ha arbetat självständigt med Digesterna. Han accepterar inte okritiskt de stora auktoriteterna utan anstränger sig att försöka ge en Självständig redogörelse på det område han behandlar. Av särskilt intresse för att belysa influenser på Trygger från tysk juridisk doktrin är dock framför allt inledningsavsnittet, ett förhållandevis kort avsnitt i avhandlingen, där författaren enligt sin rubrik vill fastställa ”Fullmaktens begrepp och plats i systemet.” Också det därpå följande avsnittet med rubriken ”Den rättsliga förklaringen av huvudmannens omedelbara berättigande och förpliktande ur fullmäktigens handlande” ger exempel på tyska influenser. I det Inledande avsnittet av avhandlingen diskuterar Trygger olika aspekter på vad som kan avses med fullmakt respektive mandat. Härvid stödjer han sin framställning på den tyska rättsvetenskapliga diskussionen. Han inleder genom att ta upp en definition av Jhering, där denne konstaterar, att en person kan lämna antingen en faktisk eller en juridisk medverkan vid en främmande persons rättshandling. Exempel på det förstnämnda skulle då vara användande av bud eller brevbärare, på det sistnämnda användande av ställföreträdare. En förutsättning för att krr na godta Jherings resonemang är dock enligt Trygger att man klart kan skilja mellan de rättsligen nödvändiga och de endast tillfälliga, faktiska elementen hos en rättshandling. Jhering hade visserligen ansett det vara svårt att undvika misstag vid fastställandet av de olika beståndsdelarna hos en rättshandling, framfor allt beträffande konsensualavtal. Icke desto mindre ansåg han, att budets och brevbärarens medverkan var av faktisk art. Inom den tvska litteraturen hade denna Jherings bedömning kommit att allmänt godtas. Trygger hänvisar i detta sammanhang till två inlägg av Ernst Zimmerman och av Schliemann.*^ Trvgger anser sig dock finna att både budets och än mer brevbärarens medverkan är av juridisk art. Följaktligen kan Jherings distinktion mellan de faktiska och juridiska sidorna hos rättshandlingen inte användas för att klargöra den rättsliga skillnaden mellan ett buds och en brevbärares agerande och en ställföreträdare i detta sammanhang. Ar det kanske så att det egentligen inte finns någon skillnad i detta avseende? Enligt Trygger skall Savigny just ha förnekat detta i andra delen av sitt arbete Das Obligationenrecht.'° Thöl hade dock invändningar häremot i sitt arbete Das Handelsrecht. En ställföreträdare måste själv fatta beslut ”. . . och förklara sin vilja, under det att budet endast överbringar huvudmannnens viljeförklaring.” " Trygger avvdsar Savignys resonemang och utgår från Thöls distinktion mellan bud och ställföreträdare. Samma distinktion återfinns också i Paul Labands berömda uppsats om ställföreträdare i Zeitschrift fiir das gesamte Handelsrecht. Denne säger nämligen där om skillnaden mellan budet och ställföreträdaren: ”Der Unterschied besteht darin, dass der Bote den Willen des Auftraggebers iiberbrik’gt oder ausspricht und zwar als Willen des Auftraggebers, der Stellvertreter dagegen

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=