12. Ernst Tryggers Omfullmakt såsom civilrättsligt institut (1884) Ernst Trygger disputerade i Uppsala 1884 på en avhandling inom ett centralt område inom civilrätten rörande fullmaktsinstitutet. Trygger ville i sin framställning noga skilja mellan fullmakt och mandat; det senare är ju ett begrepp somanknyter till den klassiska romerska rätten. Genomett mandatsavtal regierades det rättsliga förhållandet mellan mandanten och mandatarien och båda dessa parter erhöll därmed förpliktelser.' En fullmakt utgör, säger Trygger, däremot en viljeförklaring av fullmaktsgivaren och genom den förstnämnda regleras rättsligt förhållande mellan fullmaktsgivaren och utomstående (tred)e man): ”1 kraft av fullmakten komma verkningarna av den rättshandling, fullmäktigen såsom fullmaktsgivarens ställföreträdare företager, att falla uteslutande på fullmaktsgivaren. Genomfullmakten gör fullmaktsgivaren till sin den rättshandling, som fullmäktigen i hans namn med tredje man ingår. Efter det att Trygger gjort den här anförda distinktionen mellan mandat och fullmakt och precisering av fullmaktsinstitutet, förklarade han, att det var den på detta sätt uppfattade fullmakten somskulle komma att behandlas inomhans avhandling. Huvudsakligen skulle han sysselsätta sig med fullmakten ur civilrättslig synpunkt men dock också behandla rättegångsfullmakten i viss utsträckning. Då Trvgger ville betona betvdelsen av romersk rätt och äldre svensk lagstiftning för karaktären av det dåtida fullmaktsinstitutet, delade han in avhandlingen i tre huvudavsnitt, 1) fullmakten enligt romersk rätt, 2) fullmakten enligt svensk lagstiftning före 1734 års lag och 3) fullmakten enligt vid denna tid gällande svensk rätt.^ Tryggers avhandling bedömdes uppenbarligen välvilligt av hans lärare, vilket framgår av de yttranden som fälldes av Nordling och Landtmanson i samband med betygsättningen. Nordling fann Tryggers arbete vara på det hela taget mycket förtjänstfullt. Författaren hade, ansåg Nordling, visat prov på ”. . . stor skarpsinnighet och förmåga av vetenskaplig behandling icke blott i bedömandet av andras åsikter utan även i framställandet av egen uppfattning.” Nordling hade dock vissa invändningar mot vad han ansåg som avhandlingens alltför teoretiska karaktär. Detta var en standardanmärkning av Nordling som förekom i nästan alla hans betygsutlåtanden i fakultetsprotokollen i slutet av 1800- « 2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=