RB 40

152 Rechtsverhältnisse eine solche innere Verbindung wahrzunehmen sein, wodurch sie als ein einziges, nur in verschiedenen Personen fortdauerndes, Rechtsverhältniss erscheinen. Die Grundlage einer solchen Verbindung ist der Umstand dass das spätere Recht, der Zeit nach, unmittelbar auf das friihere folgt. På nytt ger Savigny nu ett konkret exempel för att belysa sin tankegång. Om en ägare överger en sak och samma sak ockuperas av en annan person efter någon tids förlopp, kan det inte föreligga någon succession dem emellan, eftersom saken varit utan ägare (herrenlos) under en tid mellan de båda nämnda personernas besittning av densamma. Men det räcker inte heller med en blott anslutning i tid, säger Savigny. Det måste finnas en juridisk förbindelse mellan de båda ägarna: ”Das Wesen dieser Verbindung nun ist darin zu setzen, dass das spätere Rechtsverhältniss auf das erste gegriindet, von ihm abgeleitet, also auch durch dasselbe bedingt und von ihm abhängig ist. So verhält es sich mit dem Ubergang des Eigenthums durch Tradition. Das neue Eigenthum fängt nicht nur in demselben Augenblick an, wo das friihere aufhört, sondern es entsteht auch nur insoferne der friihere Besitzer wirklich Eigenthum hatte.” Därpå summerar Savigny sin ståndpunkt på följande sätt: ”Das hier beschriebene Verhältniss allein berechtigt uns, das spätere Recht mit dem friiheren als identisch anzusehen, und dieser Fall erschemt vorzugsweise vor den iibrigen, hier damit zusammen gesteliten, so wichtig und folgenreich, dass fiir ihn die besondere Bezeichnung durch einen eigenen Kunstausdruck (Successio) nöthig gefunden worden ist. I sin framställning inleder Afzelius med att hänvisa till s. 9 i Savignys arbete System des heutigen römischen Rechts och först därefter kommer de centrala partierna i hans resonemang, vilka här likaledes för jämförelsens skull återges i citatform. Frågan gäller således att fastställa, när succession kan anses vara förhanden: ”Därtill gör icke tillfylles, att på skilda tider samma slags rätt med hänseende till samma föremål förefunnits - t.ex. äganderätt till ett och samma ting för antagande av succession är nödvändigt att de rättsförhållanden, av vilka dessa subjektiva rättigheter äro uttryck, omedelbart avlöst varandra. Men icke heller denna omedelbara efterföljd i tid är nog; vad som konstituerar successionen, är det inre sammanhanget, vilket måste vara ett så nödvändigt, att den senare rätten icke funnes utan den förra, och ett så fullständigt, att alldeles samma rättsliga makt, som ingick i den förra, även tillhör den senare. Afzelius’ framställning är mycket koncisare än Savignys, han använder sig inte i samma utsträckning somdenne av konkreta exempel för att belysa sin tes. Båda talar omatt rättsförhållanden omedelbart följt på varandra, att detta ändå inte är tillräckligt för att kunna fastställa succession, utan att det också krävs ett inre samband och ett beroende mellan den senare rätten - t.ex. äganderätt - och den tidigare. Det synes vara säkert att Afzelius på denna punkt i sin framställning klart influerats av Savigny. » 32 » 33 « 34

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=