1 19 chen hade han funnit vara väl ojämn somskribent för att tilltrodenne några goda egenskaper som lärare. Däremot hade Afzelius gärna velat lyssna på sådana specialister på handelsrätt som Gottlieb Planck (Miinchen)och Heinrich Thöl (Göttingen)." Eftersom Rudolf von Jhering redan samma termin skulle avsluta sina pandektföreläsningar och under sommarterminen skulle föreläsa rättshistoria så tänkte Afzelius inte heller besöka Göttingen.'^ Att det djupa intryck Windscheid gjorde på Afzelius inte var en tillfällig företeelse kan också beläggas med en uppgift från den sistnämnde själv i slutet av hans liv. I maj 1915 skrev författaren Erik Thyselius till Ivar Afzelius för att erhålla upplysningar om honom. Thyselius skulle nämligen skriva en biografisk artikel om Afzelius till det första bandet av det då planerade verket Svenskt Biografiskt Lexikon.'^ Han ställde ett stort antal frågor om Afzelius’ karriär både som jurist och politiker. Afzelius synes emellertid bara ha svarat på två av Thyselius’ frågor, nämligen omvilka utländska eller svenska juridiska forskare och lärare samt vilka praktiskt verksamma svenska jurister som hade varit av betydelse för Afzelius’ skolning som jurist. I sitt svar förklarade Afzelius att häradshövding Johan Richert i Luggude, som var brorson till Johan Gabriel Richert, varit hans lärare. Afzelius hade gjort sin tingstjänstgöring hos denne 1873—74. Traditionen från Afzelius’ morfar den berömde lagstiftaren Richert fördes vidare av brorsonen och denne häradshövding lärde Afzelius att ”. . . domarens kall var det högsta på jorden. Lärotiden var för mig kort men bestämmande. Afzelius förklarade därefter om sin rättsvetenskaphga utveckling: ”Juridiskt vetenskapligt voro studierna i Uppsala icke för mig grundläggande; och jag ägnade dem icke någon synnerlig hängivenhet. Grundläggande blev vistelsen i Leipzig 74-75, där jag hörde Windscheid. Det var något alldeles nytt och väckande. I Uppsala var romersk rätt ett stycke antikvitet, mycket intressant visserligen, men endast historia. Här lärdes den såsomgällande rätt; det var före antagandet av civilgesetz, huru — man måste använda den på det moderna livets problem. Härav följde ett långt intimare inträngande i den romerska rättens ande, hela dess plastiska fulländning. Den metod somgenomdenna undervisning vanns, har jag städse sedermera använt i min vetenskapliga byggnadsverksamhet. Och den har även i den praktiska domareverksamheten varit mig till stort W 15 » 15 gagn. Just det som Olivecrona hade velat undvika vad gäller Afzelius’ juridiska skolning vid tyska universitet hade uppenbarligen inträffat. Ivar Afzelius hade - säkerligen till inte ringa del genom intryck från en betydande personlighet — blivit starkt och ohjälpligt fascinerad av den romerska rätten. Hans intresse för romersk rätt gällde mte dess betydelse för antikens och medeltidens rättshistoria utan hängde samman med dess karaktär av gällande rätt i Tyskland och så somden utlärdes av en av de främsta pandektvetenskapsmännen. Den vetenskapliga metod som han lärde genom att studera pandekterna vid Windscheids
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=