118 Fredrik Georg Afzelius: ”J^g sade Din son, att jag för min del icke ansåg värt att offra mycken tid på den Romerska Rätten. Den läses vid de tyska universiteten för ett omedelbart praktiskt behov, vilket återigen icke hos oss förefinnes. Allt vad oss göres av nöden att inhämta av Rom Rätt såsom en grundläggning för rättsvetenskapliga studier, kan fortare och lika gott läras av böcker än på collegier och repetitionsövningar vid de tyska universiteten. Det bör betonas, att Olivecrona tidigare hade hört till de verkliga förespråkarna för studiet av romersk rätt och t.o.m. förordat inrättandet av en särskild professur i ämnet.^ Han ville emellertid nu gärna få en ung och begåvad forskare att ägna sig åt det i Uppsala försummade ämnet rättshistoria. Lundensaren Schlyter var dessutom vid denna tid för gammal enligt Olivecronas åsikt för att kunna uträtta någonting för framtiden.'^ Olivecronas goda råd skulle knappast få någon inverkan på Ivar Afzelius’ intresseinriktning. I själva verket kom han i Leipzig snart att gripas av dragningskraften från den tysk — romerska pandekträtten. Han kom tydligen också tdl rätt universitet, ty den store specialisten på detta område i Leipzig var Bernhard Windscheid.* Det går att följa Ivar Afzelius’ vistelse i Leipzig 1874—75 framför allt genom de brev han skrev till den dåvarande adjunkten vid juridiska fakulteten Ludvig Annerstedt. Det var uppenbarligen denne som rått den villrådige Afzelius att bege sig just till Leipzig. Han blev också snabbt nöjd med valet av studieort. Det var först i Leipzig, som han fick känsla för en verklig juridisk vetenskap. Det var främst Windscheid, som väckte hans livliga och närmast förbehållslösa beundran: ”Vad särskilt mina föreläsningar beträffar nämner jag främst Windscheids såsom utan tvivel de förnämsta. Jag har aldrig hört sådana föreläsningar. Det är en klarhet och ett djup, en makt över form som ämne, vilket gör dem både angenäma och lärorika. Han talar utan concept, helt obesvärat, i en ledig, men allvarlig ton, utan tirader men ofta högstämt och med en logik, somgör att man måste följa honom . . . det enklaste får intresse och de bekantaste saker få med hans behandling ny friskhet. Han ingår sällan i några detaljundersökningar men underlåter aldrig att påpeka alla tvistepunkterna, icke såsomfaktiskt föreliggande åsikter, utan såsom tankeförbindelser, vars utgång och slutpunkter han klart anger. Jag vill ej säga att hans åsikter alltid övertyga mig, men de äro dock alltid klara och otvungna. Från varje föreläsning medför man något nytt uppslag, och med den rika litteratur, till vilken jag här har tillgång, är det både lätt och angenämt att göra dessa frön fruktbara. Även fortsättningsvis framkommer i breven till Annerstedt tydligt Afzelius’ djupa beundran för Windscheid. Önskan att höra denne föreläsa en längre tid blev en viktig anledning att stanna i Leipzig ända till 1 juli 1875, trots att han hade andra universitet på sin ”önskelista” som Berlin, Miinchen och Göttingen. Konrad Maurer föreläste då över norsk statsrätt, vilket Afzelius fann vara ointressant. Den framstående pandektvetenskapsmannen Alois Brinz i Miin- « 3 « 9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=