120 fötter, förklarade han ju själv, att han ständigt därefter nyttjat i sin verksamhet som vetenskapsman, som domare och man kan förmoda — fastän han inte uttryckligen säger det - som lagskrivare. Även det samtida källmaterialet såsomdet speglas i Afzelius’ brev till Ludvig Annerstedt ger belägg för att det viktiga för honomvar receptionen av den juridiska metod som lärdes ut vid de tyska universiteten: ”Huvudsakligen vill jag lära mig tänka juristiskt, jag vill lära känna Tyskarnas sätt att systematisera och taga reda på de romerska och germanska rättsprinciperna i förhållande till varandra. « 17 Afzelius hade tidigare varit tveksam till om han skulle ägna sig åt rättsvetenskapen. Även om hans tveksamhet i begränsad grad kvarstod,'® (delVIS kan det ha hängt samman med hans fars bittra erfarenheter, Fredrik Georg Afzelius hade fått kvarstå somadjunkt hela sitt liv och aldrig lyckats bli protessor i filosofi) fann han sig först i Leipzig ha fått ”. . . verklig blick för en sant vetenskaplig behandling av juridiken, om att han hade ”vetenskapligt intresse och att jag skall försöka tillämpa vad jag lär på vår egen Rätt, därom har jag ingen tvekan. Man kan sålunda med hjälp av det samtida brevmaterialet och med det sena brevkonceptet från 1915, som ju har en memoarkaraktär, fastställa dels Afzelius’ målsättningar, dels hur han på ålderns höst uppfattade sig ha realiserat dessa. Angeläget är då också att med konkreta exempel ur hans verksamhet som vetenskapsman söka fastställa hur han faktiskt gått till väga och hur han kan ha influerats av sm pandekträttsliga skolning vid sin tillämpning av den rättsdogmatiska metoden. Kontakten med Windscheid inskränkte sig inte enbart till att Afzelius lyssnade på ”mästarens föreläsningar” och läste hans skriftliga arbeten. Några år senare skrev han en särskild anmälan av den femte upplagan av Windscheids berömda verk Lehrbuch des Pandektenrechts och karakteriserade detta som « 20 Ivar Afzelius hade nu blivit medveten 17 ”den tyske juristens gyllene bok”.“' Windscheid och Afzelius blev också personligen bekanta och höll även brevkontakt med varandra, sedan den senare återvänt till Sverige. I Ivar Afzelius’ samling på Riksarkivet förvaras sju brev och ett påskrivet visitkort från Windscheid täckande perioden 1875—91 (Windscheid avled 1892). I huvudsak är breven av rent personlig art. De vittnar också om att Afzelius även skrev brev till Windscheid. Det har dock inte gått att spåra dessa brev. I Leipzig finns ingenting bevarat i form av handskriftsmaterial av Windscheid, som har något med svensk rättsvetenskap att göra.’’ Afzelius skickade uppenbarligen åtminstone ett par gånger några av sina arbeten till Windscheid, t.ex. sin doktorsavhandling (enligt brev från Windscheid 25/2 1877). Då Windscheid lyckönskade Afzelius till dennes utnämning till e. o. professor i processrätt, förklarade han sig vara lycklig att få räkna den svenske rättsvetenskapsmannen somen av sina elever (enligt brev 8/11 1879). I samma brev bad han också Afzelius hälsa till Johan Hagströmer. Den sist-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=