113 ett visst aktiekapital i relation till antalet aktier de tecknat sig för, deras förpliktelse riktar sig inte gentemot inbjudarna utan gentemot aktiebolaget. Hagströmer diskuterar utförligt och i detalj Renauds resonemang i flera olika avseenden; detaljerna torde här kunna förbigås, det väsentliga är Hagströmers slutsats: ”Denna Renauds konstruktion av aktieteckningsperioden är emellertid till sin grundtanke för personteoriens anhängare den enda möjliga; med personbegreppet i sikte såsom förklaring av det fullbildade aktiebolaget måste man under detta inledande tidskifte frånkänna aktietecknarna alla slags rättigheter emot varandra. Det skulle annars falla sig svårt att sedermera spela dem dessa ur händerna till förmån för ett från dem skilt rättssubjekt.”"*^ I sin slutsats kommer här Hagströmer från en annan utgångspunkt än tidigare tillbaka till tankegången att aktieägarna inte vill avstå från sina rättigheter och sin förmögenhet till förmån för ett avskilt rättssubjekt. Hagströmer anser själv däremot, att tillkomsten av ett aktiebolag grundar sig på ett avtal mellan aktietecknarna. Denna uppfattning är giltig både när ett antal personer vid ett och samma tillfälle fattar beslut om bildandet av ett bolag och förklarar sig villiga att bidra med en bestämd summa pengar och när aktieteckningen sker successivt under en kortare eller längre tid och där alla de blivande aktietecknarna från början kanske inte är bekanta till sin individuella person, varken i relation till varandra eller till initiativtagarna. Det sistnämnda fallet medför dock vissa svårigheter för Hagströmer att förena med de grundläggande principerna inom avtalsrätten. För att ett tvåsidigt avtal skall vara giltigt gäller ju nämligen, säger Hagströmer, att det såväl skall föreligga en överenskommelse mellan parternas viljor som ”. . . ett ömsesidigt givet och ömsesidigt mottaget uttryck av denna vdjeöverensstämmelse.” Vid successiv teckning av avtal om teckning av aktier kan det ju inträffa, att aktietecknarna före aktieteckningens avslutande mte känner sina medtecknare, sina avtalsparter. För att lösa detta problem ser sig Hagströmer föranleden att gå tillbaka till den inbjudan som ett antal inbjudare har gjort till hugade personer att teckna aktier i det blivande bolaget. Till inbjudan fogas nämligen listor på vilka de blivande aktieägarna kan teckna sig. Inbjudarna förmedlar aktiebolagsavtalet genom att antingen personligen eller via sina representanter ta emot aktieteckningen. Inbjudarna framlägger därmed ett anbud och detta accepteras då av den som tecknar sig på listorna, således anbud - accept enligt den klassiska modellen för slutande av avtal. Aktieteckningarnavill visserligen primärt bli aktieägare men för att uppnå det syftet måste de i praktiken på detta stadium begagna sig av mbjudarnas anbud om förmedling genom att ge dem i uppdrag att ta emot aktieteckning. Här kommer en intressant punkt i Hagströmers framställning, när han kommit så långt. Var hör då denna rättsliga företeelse hemma inom den systematiskt uppbyggda civilrätten. Vilken typ av avtal är det fråga om? Jo, han finner att detta rättsförhållande måste karakteriseras somett mandat, ett uppdrag utan 48 8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=