Kring tillkomsten av 1734 års lag Av professor S riGJägerskiöi.d Den 13 december 1734 var sista dagen for årets riksmöte. Trots svåra och uppslitande inbördes tvister kunde ständerna till sist anta den nya lagbok, som länge synts oundgängligen nödvändig. Dessförinnan hade man varit hänvisad till de medeltida lands- och stadslagarna, Magnus Erikssons och kung Kristoffers. De hade tillkommit for ett annat samhälle än barocktidens Sverige. De hade hunnit bli obegripliga for gemene man och otillräckliga for rättstillämparna. Borgarständet vid 1734 års riksdag hade vittnat om att ”riksens undersätare i gemen äro likasom uti mörker stadde”. Den nu antagna lagboken äter var ”till sitt ordafbrständ ren, tydelig och klar och uti sig begriper mångfaldigt flcre casus”. Adeln gladde sig också ät en ”ifrän all tvetydighet och äldersmörker ränsad lag”. ' När lagen senare, den 1 september 1736, trädde i kraft, hade femtio är förflutit sedan Karl XI tillsatt den stora kommission, som skulle utarbeta den efterlängtade lagboken. I snart tvähundrafemtio är har denna lag varit gällande i Sverige och Finland. Man måste dock här göra en reservation: rexterna är till allra största delen andra än de är 1736 stadfästade. Det är tillfällighcternas spel somgjort att 1 734 års lag alltjämt kan sägas vara gällande. De män, som kom till makten med 1809 års revolution, ville skapa en ny lag för att med dess hjälp bygga ett nytt samhälle i enlighet med de ideal, som funnit ett uttryck i Code Napoleon. Men när det lagverket 1826 var färdigt hade andra män med konservativa rättsideal vunnit inflytande och höll fast vid den gamla lagen.' I Finland hade en motsvarande utveckling ägt rum.'^ Det har överhuvudtaget under tidernas lopp funnits en stark motvilja mot att förändra nedärvd lag. Däri ligger förklaringen till att fyra århundraden kunnat gä innan den ärevördiga landslagen 1734 fick en ersättare. En gammal tanke har här stätt hindrande i vägen för alla reformer: tanken att lagen är evig och oföränderlig. Den kunde ännu ' Borgarståndets riksdagsprotokoll 1734, s. 680; Ridderskapets och .•\dclns riksdagsprotokoll (Ro.AP) 1734, s. 473. .Sc härom S. jägerskiöld. Den historiska skolan i Sverige. Tr. i Den historiska skolan och Lund. Rättshistoriskt symposium 1980. Skr. utgivna av Juridiska Föreningen i Lund nr 49 (1982). ’ Yrjö Blomstedt, Rikoslakircformin ensimmäiset vaiheet. Hist, .•\rkisto 1964; J. Ph Palmen, Det nya lagwerkets historie (1862). Jfr A. Kivivuori, Suomen vahingonkorvauslainsäädännön kehitys (1969).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=