VIII uttryckas av ständerna 1734 när de godkände den nya lagen; den betecknades då som allmän, orygglig och beständig. Mer än hundra år senare lade Runeberg några berömda ord av samma innebörd i landshövding Wibelius’ mun. Denne utsättes i dikten ”Landshövdingen” i Fänrik Ståls sägner för hotelser av ”den ryska härens övergeneral”. Han hänvisar då till ”Vår lag, vår stora skatt i lust och nöd”. Han säger omlagen, att den ”skall överleva mig, somjag långt efter den blev till”. I den kände rättsvetenskapsmannen Rabbe Axel Wredes valspråk rymdes en liknande tanke: ”Rätt alltid varar”. Trots motviljan mot varje ny lag hade behovet av en sådan länge o känts starkt. Asikterna hade emellertid skiftat omdet berättigade i en stor lagreform av materiell innebörd. Vissa skäl talade för en sådan, andra emot. Faktiskt hade ett motstånd bjudits av starka krafter i samhället. Man hänvisade till att man kunnat leva med de gamla lagarna. Man kunde komplettera dem med specialförfattningar, med Olavus Petri utförliga domarregler, med prejudikaträtt från hovrätter ochjustitierevisionen och med omfattande reception av främmande, främst romersk rätt.^ De lärda juristerna förstod mycket väl att detta gav demstora möjligheter till inflytande. Bland demsomverkat mot en lagreform var riksdrotsen Per Brahe d.y.^ Johan Stiernhöök fick i uppdrag att översätta de gamla lagarna till en bruklig svenska (11 mars 1666) men ej mera.^ Hur kom det sig då, att den stora lagreformen till sist kunde påbörjas. Förklaringen är tvåfaldig. Riksens ständer hade år 1686 överlämnat även den lagstiftande makten åt kungen. Det var den tredje och slutliga byggstenen i det karolinska envälde, som byggts upp på grundval av naturrättslig fördragsteori. De båda tidigare var av 1680 och 1682. Samma läror, som legat till grund för envälden Europa över, hade efter de nyss avslutade krigen godtagits även hos oss. En ny lag behövde nu ej riksdagens godkännande utan kunde utfärdas av monarken allena. Det andra skälet till att en ny lagstiftning kunde beslutas är än viktigare. Den äldre naturrätten hade fatt ett starkt inflytande i vårt land. Eör den \^ar lagen ingalunda oföränderlig. Enligt Samuel PufenOm domarreglerna senast Gerhard Schmidt, Die Richterregeln des Olavus Petri (1966). ’ S. Jägerskiöld, Studier rörande receptionen av romersk rätt under den yngre landslagens tid (1963); dens., Handelsbalkens utländska källor (1967); Rätt och rättskipning i 1600-talets Sverige. Rättshistoriska studier IX, utg. av Institutet f. rättshist. forskning 1984. ® Riksrådets protokoll den 20juli 1664 och den 3 juni 1668, Riksarkivet. ^ Ännu under riksdagen 1686 invände Gustaf Grass på riddarhuset mot Lindschöld att uppgiften borde vara begränsad till en modernisering av lagarnas text.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=