XXII En omfattande katalog angav de stadganden, som avser att skydda äganderätten. Kvinnorna togs i lagens skydd genom stadganden om frid. Straffen bestämdes i första hand av avskräcknings- och vedergällningssynpunkter. Gyldenstolpe, som efterträtt Lindschöld, framhöll att ”omintet alfwarsamhet är i lagen, att en wanartig meniskia hafwer skräck giöra der emot, är lagen onyttig. I några stadganden möter ännu den gammaltestamentliga talionsprincipen: ”Dräper man eller kvinna någon med vilja utan rätt livsnöd, give liv för liv.” Det uråldriga uttryckssättet kvarstod i lagen till 1861 (MB 24:1, 7 o. 9). En härom erinrande straffbestämmelse gällde för den som gjort falsk angivelse. Han ”synes böra undergå det samma, som han achtat göra en annan, effter Gudz lag”.'*^*’ Lagkommissionen ville dock även ta hänsyn till människornas olika psyke. Den öv^ervägde ibland de skadliga verkningar, som stadgade straff kunde fa för dem, som var benägna till ”melankoli”. I rättspra.xis förekom dock långt tidigare även förbättringstanken, uttryckt bl. a. i domarreglerna. Den skulle med stor styrka hävdas mot seklets slut. Dödsstraffet — länge med olika kvalifikationsmöjligheter — stadgades i många fall. 1734 års lag föreskrev detta straff i 68 olika fall. Lagen stadgade även att det skulle verkställas offentligt. För skarprättaren och hans familj skapade lagen ett straffskydd. — Den långa kampen mot dödsstraffet inleddes inte förrän ett sekel senare. Den sista offentliga avrättningen ägde rum 1876 och den sista överhuvudtaget år 1910.^® Lagen hade emellertid ej några enhetliga stadganden om hur dödsstraff skulle verkställas. Vanligen sägcs blott ”miste liv sitt” eller ”give liv för liv”. I ett fåtal fall anger lagstiftaren att man skall halshuggas men kvinna hängas, där ej än värre straff ifrågakommer. Inom lagkommissionen hade halshuggning ansetts lämplig för män, då därmed markerades att de utstår sitt straff till försoning, medan respekten för kvinnans kön kunde motivera hängning; frågeställningen fick belysas med varierande exempel från främmande länder.Flera av landslagens grymmaste strafformer försvann. Det skulle dock dröja ett sekel förrän de många kroppsstraffen ersattes med fängelsestraff. Framsynta lagstiftare på detta område 5)45 Sjögren, a. a. II, s. 221. Jfr s. 225, Sjögren, a. a. II, s. 139. ■*' ibid. s. 148. I. Seth, Överheten och svärdet (Rättshist. bibliotek 35, Skrifter utg. av Institutet f rättshist. forskning, 1984). Sjögren, a. a. II, s. 176.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=