tas inte heller nu på allvar av rätten. De båda kvinnorna syns inte ens ha tagits i förhör. Jakob Keiser, vars son fördes, förehölls av Thegner ”huru ett bam kunde bliva om något inbillat, och som han av pojken från Gävle till äventyrs något hört talas, vad andra där på orten vederfars, alltså lätteligen kunde hända, det kan komma honom något före i sömnen, som turberar hans sinnen eller eljest. Kunnandes man nogsamt av hans sons gjorda berättelse förmärka, det han ingen sådan frestelse haver, som fadern förmenar och pojken själv utsprider, emedan han enfaldig är, och allt det honom föresägs lätteligen tror.”^^ I en avslutande förhandling på rådhuset bringas gävlepojken medge, att han pådyvlat Brita Sippel barnaförande, som han själv är skyldig till. Föräldrarna uppmanas därvid än en gång att hålla sina barn i stillhet vid fromma övningar. Tiggarbarnen från Norrland sätts i barnhuset. Den tolvårige gävlepojken döms på sin bekännelse till döden.^® Denna dom av en rätt som dittills agerat så sansat och som just gjort den kritiska utläggningen för hökaren Keiser, förefaller alldeles obegriplig. Riksdrotsen Per Brahe reagerar också eftertryckligt, när han på senhösten får kännedom om saken. Han låter kalla pojken till sig från häktet på Södermalm och finner hans bekännelse vara ”merae illusiones diabolicae.” Hos hovrätten uttrycker han sin förvåning över att borgmästare och råd ”hava en övermaga och vettvilling dömt ifrån livet.” Skulle han själv få råda, finge pojken löpa. Som han inte vill gripa in i justitien, har han dock låtit återföra honom i fängelset.^^ Det kan knappast ha varit Thegners och rådmännens avsikt att pojken skulle avrättas. Hur skall då domen tolkas? Den omedelbara praktiska konsekvensen blev, att Johan Grijs insattes i häktet på Södermalm. Där var han tills vidare oskadliggjord som anstiftare till falska trolldomsanklagelser. Genom domen kom vidare initiativet att överflyttas på hovrätten, som säkerligen i sinom tid skulle omvandla dödsstraffet i någon annan lämplig påföljd. Till sist hade rådhusrätten åtminstone i ett mål gått den föräldraopinion till mötes, som man eljest svikit i värnet av de båda systrarna Sippel. Det är således vittnet och orosanden man gör sig av med på ett juridiskt tveksamt men praktiskt tämligen ofarligt sätt. Föräldrarna var emellertid tydligt missnöjda över den brist på förståelse de och deras anfäktade bam hade mött i den världsliga rätten. Bättre gensvar skulle de finna hos de kyrkliga myndigheterna. I mitten av augusti biföll Stockholms konsistorium en begäran om särskilt katekesförhör med de förda barnen, ett förhör som omedelbart tog formen av långa vittnesmål om barnaförande och blåkullafärd.^® Kort därefter avgav konsistoriet också ett yttSödermalm 17.6.1675. Handl. rör. trolldom 1. RA. 1® Stockholms rådhus 28.6.1675. A 1026. KB. 11 SHprot. 12.11.1675. RA. Om den straffmyndighetsdoktrin (doli incapax) Brahe anspelar på se nedan s 238. 1* Sthlm konst. prot. 11—13.8.1675. SstA. Petersson, s 252. 196
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=