RB 35

64 För riksarkivarien J. J. Nordström var det väsentliga att en avrättning inom fängelsets murar påminde om ett mord oeh att offentligheten hade en betydelsefull inverkan på samhället och dess rättsordning: »Staten straffar offentligt och ej i smyg». Med 27 röster mot 11 beslöt ståndet att bifalla utskottets förslag om de offentliga avrättningarnas bibehållande. I borgarståndet segrade däremot (med 23 röster mot 10) förslaget att de offentliga avrättningarna skulle avskaffas. Bland anhängarna av offentligheten bör i första hand nämnas L. V. Henschen: exekutionerna framkallar en hälsosam skräck, och om de verkställdes i hemlighet skulle rykten snart uppkomma att allting inte gått rätt till —ty svenska folket har för mycket av sin »beryktade misstänksamhet» mot myndigheter. Lppsalaredaktören Sundvallsson ville behålla offentligheten av ett helt annat skäl: Han var motståndare till dödsstraffet och menade att agitationen mot detta skulle mista sin kraft, om de vidriga offentliga exekutionerna avskaffades. Stånden hade alltså stannat i helt olika beslut i fråga om dödsstraffet och dess offentlighet. Lagutskottet lyckades emellertid under hösten 1863 jämka samman besluten så mycket att tre stånd enades om en gemensam linje. Vid förnyade överläggningar i september gav borgarståndet upp sitt motstånd mot de offentliga avrättningarna och bondeståndet accepterade dödsstraffet med livstids straffarbete som alternativ. Allmänt synes man ha ansett att eftergifterna måste göras för att överhuvudtaget rädda den nya strafflagen, som man eljest accepterade. Adeln utgjorde inget problem: den hade ju från början följt utskottsförslaget. Prästeståndet ensamt vidhöll sin ståndpunkt och vägrade att böja sig. Biskop G. D. Björck i Göteborg tolkade i ett indignerat anförande sin sorg över den lagprincip, som nu skulle stadfästas. Skriftens ord: Den som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människor utgjutet varda, är »ett uttryck av människovärdet, uttalat av den gudomliga rättvisan själv, och giltigheten av denna sats kvarstår under alla tider och alla förhållanden . . . Följderna av den lagstiftning, som nu vill göra sig gällande, fruktar jag kommer att visa sig dels i en gudomlig Nemesis, dels däruti att motsatsen inträffar av vad man åsyftar, nämligen brottslingens förbättring och brottens minskande». Han fick instämmande från bl. a. ämbetsbröden! i Härnösand Israel Bergman. Med 22 röster mot 12 avslog ståndet lagutskottets inbjudan till jämkning. För ståndets majoritet stod det alltjämt fast att dödsstraffet skulle förbli absolut, med bibehållande naturligtvis av kungens rätt att giva nåd.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=