63 i Sala, somvid flera riksdagar skulle återkomma till temat. August Blanche företrädde med sedvanlig värme och bravur samma ståndpunkt. Men det blev blott 4 röster i borgarståndet för dödsstraffets avskaffande. Det var som nämnts endast bondeståndet som beslöt att dödsstraffet skulle avskaffas. En vanlig föreställning torde vara att ståndet i det närmaste enhälligt tog detta steg. Så var ingalunda fallet. Beslutet fattades nämligen med en majoritet av endast 3 röster (40—37). Rosenbergs tidigare citerade yttrande ger en föreställning om att dödsstraffet alltjämt var förankrat i svenska folkets breda lager. Straffets anhängare var inte minst angelägna att påminna om att det var stadgat i den heliga skrift. Här kommer kyrkans roll in i bilden. Ett yttrande från ett håll i ståndet ger en viss fingervisning om vad menige man stödde sin uppfattning om dödsstraffet på: Det är väl möjligt, sade Johannes Lundahl från Skaraborgs län, »att ganska många finnas som påstår dess bibehållande därför, att det ännu kvarstår i Svebilii Katekes». Debatten gällde även om dödsstraffet skulle verkställas offentligt eller ej. Flera talare både på stiftschefs- och prostnivå underströk den betydelse det ur religiös synpunkt hade att den dömde fick inför allt folket försona sitt brott mot Gud och samhället — betydelsefullt både för den livdömde och åskådaren. Komministern och fångpredikanten A. E. Afzelius i Stockholm skildrade i sin tur hur föga en avrättning gemenligen präglades av högtidligt allvar. »Allmänheten fäster icke vid denna handling det djupa allvar, som bör ligga däri, utan betraktar förrättningen snarare såsom ett skådespel. Och predikanten har ofta svårt att hålla fången lugn, där han av en massa nyfikna människor, som omgiva vägen, på allt sätt hånas och skändas». När prosten Runsten i Sollefteå slutat sitt försvarstal för de offentliga avrättningarna med att hävda att den dömde, när han står vid evighetens port och snart skall framträda inför Guds domstol, mer och mer måste känna »behovet av försoningens nåd i Christo», såg sig Afzelius nödgad att begära ordet på nytt. Om fången inte är så beredd förut att han anser sig försonad med samhället, lär han inte bli det genom att i sin sista stund tänka på det offentliga straffet, sade han: »de flesta delinkventer äro också gemenligen nästan halvdöda då de hinna fram till avrättsplatsen». Afzelius visste vad han talade om: av fångvårdsstyrelsens religionsberättelser framgår att det var han som beredde rånmördaren Göthe till döden och följde honom till avrättsplatsen utanför Skanstull den 8 januari 1862 — den sista offentliga avrättningen i Stockholm.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=