62 omgång var att dödsstraffet såsom straffart skulle kvarstå, eftersom tre stånd beslutat så. Det skulle spränga ramen för denna undersökning att följa debatternas gång. Endast några hållpunkter. Vad först angår frågan om dödsstraffet skulle avskaffas, förekom den hos alla stånden utom prästeståndet. På riddarhuset var det dock endast en talare som yrkade på dödsstraffets avskaffande: Knut Olivecrona. På 1859—60 års riksdag var det ju han som i lagutskottet väckt förslaget om »synnerligen mildrande omständigheter». I lagutskottet 1862— 63 inträdde han först efter utskottsbehandlingen av lagförslaget. Han framträdde dock nu i ståndet med ett stort anförande som klart visade att han gått ett steg längre sedan föregående riksdag. Läser man hans anförande finner man snart att det i långa stycken är ett förarbete till hans bok av år 1866. Huvudtesen är just den, som han nu drev på riddårhuset: dödsstraffet är inte längre nödvändigt i Sverige, alltså är det inte berättigat som straff, utan måste bort. Anledningen till att han nu företrädde en radikalare ståndpunkt än tre år tidigare, har han veterligen inte själv uppgivit, men det bör observeras att Mittermaiers arbete »Die Todesstrafe» utkommit sedan dess (1862). Av intresse är också att konstatera, att Olivecronas tal genom Mittermaiers försorg blev tryckt i översättning i »Allgemeine Deutsche Strafrechtszeitung», liksom även protokollet från bondeståndets överläggning samma dag. För prästeståndet var dödsstraffets bibehållande närmast ett axiom. Frågan togs till en början inte alls upp och f. ö. var den inte vidrörd i propositionen, påpekades det från ett håll. Lnder debattens fortsättning kom man emellertid i prästeståndet in på dödsstraffets plats i straffsystemet. Det var nu som ståndet med 26 röster mot 10, beslöt att avvisa förslaget om livstids straffarbete som alternativ. Det är, sade prosten Falck i Gladsax och tolkade tydligen därmed fleras åsikt, »en säkert rätt allmän erfarenhet, att dödsfången icke föres till ånger och rätt omsorg om sin själs räddning, förrän hans nådeansökan blivit avslagen, och att denna förbättring ännu mera sällan vinnes genom straffarbete». Den dominerande meningen hos adel och präster var att tiden ännu inte var mogen för att avskaffa dödsstraffet och samma ståndpunkt intog även borgarståndet. I hög grad var det juristerna som dirigerade ståndens uppfattning i denna fråga. I borgarståndet, som delade denna, var framför allt rådmannen L. V. Henschen i Uppsala en försvarare av dödsstraffet. Enstaka jurister var dock anhängare av straffets avskaffande, så borgmästare Bovin
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=