50 dödsstraffet tills vidare skulle utsättas alternativt med livstids fängelse för de svåraste brotten. Det var just vad som skulle komma att genomföras i 1864 års strafflag. Schlyter återigen intog den motsatta ståndpunkten. »Att genom dödsstraff samhället befrias från en grov brottsling, det finner jag icke det ringaste betänkligt, men oförsvarligt anser jag det vara att både till kropp och själ långsamt ihjälpina dem, som ej anses kunna åt samhållet återgivas». Jfr nedan s. 309. Bergfalk slutligen ville, att avrättningen skulle äga rum vid länshäktet, så att den dömde ej skulle behöva transporteras till den ort, där brottet begåtts. Schlyter var av samma mening. Med hänsyn till folkopinionen avstyrkte han också jordfästning på vanlig kyrkogård, en synpunkt som även framfördes av revisionssekreteraren Dahlström. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen skulle, menade denne, uppfattas som en förnärmelse av mängden av oförvitliga, »i det ett slags religiöst begrepp fästes vid att nära anhörigas och egna kvarlevor efter döden icke må med missdådares sammanföras«. Särskild begravningsplats vid länshäktet vore därför lämpligare. Theorell ville inte medge mer än högst två månaders tid för den livdömdes »beredelse», räknat från den dag domen blivit uppläst för honom; ville han undergå straffet tidigare kunde det medges. I fråga om vilka brott som skulle beläggas med dödsstraff hade lagberedningen i stort sett följt lagkommittén. Även här förekom reservationer. Högsta domstolens ledamöter hade under hand fått tillfälle att sätta sig in i förslaget och domstolen var därför redan den 6 12 färdig med sitt yttrande. Bortsett från några formella detaljer tillstyrktes lagberedningens förslag. Den 17/12 1814 anmäldes ärendet i justitiekonseljen. Kung Oscar hade heller inte varit overksam. Redan i slutet av november hade han på eget initiativ haft informella överläggningar med lagberedningens, högsta domstolens och regeringens ledamöter. Flera uppgifter om dessa sammanträden återfinner man i den samtida pressen som ryktesvägen uppsnappat vad som försiggick. Att frågan om dödsstraffet därvid stått i förgrunden är helt klart, likaså att kungen måste konstatera att han inte fått gehör för sin egen åsikt. När konseljen den 17/12 1844 fastställt lagberedningens förslag med smärre justeringar och kungen beslutat att propositionen skulle avlämnas till rikets ständer, gjorde han ett uttalande till statsrådsprotokollet. Det vore bekant, yttrade han.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=