49 Stockholm. De Geer har själv berättat om saken i sin »Minnen». Den mening han senare som justitiestatsministcr hävdade, att dödsstraffet tills vidare måste stå kvar i lagen med hänsyn till samhällets säkerhet, hade en personlig erfarenhet till grund. Under hösten inlöpte nya underrättelser om våldsdåd både i Stockholm och i landsorten. 1 Västergötland hade allmogen i en socken tagit rättvisan i egna händer och slagit ihjäl ett par notoriska våldsverkare, som myndigheterna inte lyckats få bukt med. Den liberala Dagligt Allehanda tolkade i juni 1844 troligen den allmänna meningen ganska väl, då den skrev att dödsstraffet ännu städse av den stora massan anses såsom »det mest fruktansvärda straff, vilket rättvisligen, båd(* eidigt mänsklig och Guds lag. bör följa uppå vissa avskyvärda brott». Tidningen hänvisade till yttranden som avgivits av »ett betydande antal av landets erfarne domare» och framhöll att »med detta föreställningssätt hos folket torde det vara särdeles betänkligt att nu på en gång borttaga denna straffart, helst innan något resultat är givet av det nya fängelsesystem, som är ämnat att införas». I slutet av november 1811 kunde lagberedningen avge sitt förslag till ny strafflag med därtill hörande moliv och reservationer. Dödsstraffet stod kvar — dock utan föreskrift om vilket instrument som skulle användas. Den avrättade skulle jordfästas på närmaste kyrkogård, alltså ej på avrättningsplatsen eller »avsides i skog». Reservationerna var många. Mot varandra stod härvid de båda mest kända ledamöterna av beredningen. Richert ville visserligen inte motsätta sig dödsstraffets bevarande. Han redovisade i en omsorgsfull utredning sina skäl.i Men en väsentlig synpunkt är att det inte längre är nödvändigt och därför orättfärdigt. Reservationen utmynnar i en ofta citerad trosbekännelse. De goda krafterna konmier en gång att segra i samhället och hos varje enskild människa. Alla straff som kräver icke människors förbättring utan deras blod skall med tiden bli en styggelse. »Med denna övertygelse går jag i graven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke, i något samhälle med verklig kultur, skola ett halvt sekel överleva mig». Likväl insåg Richert att folkopinionen ännu inte var mogen att nu utesluta dödsstraffet ur lagen. Med tiden kommer det nog, menade han, att alltmer gå ur bruk och då kan det utan olägenheter tagas bort ur lagen. För att förbereda och underlätta denna övergång föreslog han att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=