190 I motsats till Ekman yrkade Vi avrinsky att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla att redan vid nästföljande riksdag framlägga förslag i motionens syfte. Bägge motionerna var daterade den 28/1; möjligt är att motionärerna tänkt sig att kunna påverka det yttersta beslutet i det aktuella fallet Alftamördaren. De lyckades inte i ett sådant uppsåt, helst som lagutskottet inte förrän den 2/5 blev färdigt med sitt utlåtande. Utskottet avstyrkte motionerna. Av lagutskottets 16 ledamöter var inte mindre än sju domstolsjurister.3 Den främste av dem var utskottets ordförande, kammarrättspresidenten Ludvig Annerstedt. Han hade en bakgrund både som akademisk lärare i straffrätt — som akademiadjunkt i L ppsala hade han utgivit ett arbete om straffmätning och under ett år varit professor i kriminal- och processrätt — och justitieråd likaledes under ett år. Innan han tillträdde befattningen som president hade han under sex år varit ordförande i Nya lagberedningen. Som ordförande i lagutskottet åtnjöt han »enligt samstämmiga vittnesbörd», heter det i en biografi över honom, stor auktoritet både i utskottet och eljest i riksdagen (SBL II). Man torde kunna utgå från att det är han som författat utskottets utlåtande. För att dödsstraffet skall kunna utdömas krävs oundgängligen att en av två förutsättningar blir uppfyllda, säger utskottet: att man kan bevisa antingen att det ej uppfyller fordringarna på ett rättvist straff eller att det kan ersättas med ett annat lika verksamt. Den bevisning i dessa stycken som straffets motståndare hittills lagt fram är emellertid otillräckligt. Motionärernas åsikt, att dödsstraffet är oförenligt med den bildningsgrad som svenska folket numera uppnått, avvisas: visserligen skall lagen rätta sig efter seden, men det är ju dock att konstatera att dödsstraffet inte kan»i annan mening sägas vara oförenligt med en stigande civilisation än såsom ett visserligen beklagligt men dock fullgiltigt vittnesbörd därom, att den sålunda uppnådda bildningsgraden icke är tillräckligt hög för att omöjliggöra förövandet av sådana brott, som lagstiftaren ansett böra med dödsstraff beläggas.» Under 25-årsperioden 1865—89 har i medeltal 4 dödsdomar avkunnats per år —ett vittnesbörd om att den andliga odlingens framsteg inte kunnat förekomma grova brott av samhällsfarlig beskaffanhet. Nio dödsdomar har verkställts under samma tid; utskottet »vågar bestrida, att i något av dessa fall denna verkställighet icke varit av den upplysta allmänna meningen i landet påfordrad och med rättvisa överensstämmande».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=