RB 35

191 De kraftiga opinioner som i flera av dessa fall. såsom tidigare visats, kommit till uttryck jnot verkställigheten, var alltså med denna beskrivning att betrakta såsom mindre »upplysta». Ståndpunkten är fullt begriplig mot bakgrunden av utskottets uppfattning om grunderna för dödsstraffets berättigande: »Då utskottet i dödsstraffet likasom i varje annan straffart ser ett medel för rättens förverkligande, måste utskottet också tillerkänna samhället rätt att, där någon samhällets medlem i en med berått mod förövad gärning visar fullständig ringaktning av annans eller, som vid förräderibrotten, samhällets egen rättighet att vara till, oskadliggöra denne medlem, som i sådan grad kränkt samhällets lagar, ävensom att för detta ändamål i yttersta nödfall tillgripa den utväg dödsstraffet anvisar, och för att bevisa rättmätigheten av en sådan utväg synes det utskottet, för att begagna en svensk tänkares ord, ’vara nog att veta, att statens straffrätt i grunden är självförsvar’.» Den svenske tänkare som åberopas är Lundaprofessorn Axel Nyblaeus; orden återfinns i dennes arbete »Om straffrätten». Nyblaeus var Chr. Boströms lärjunge. Ytterst är det alltså Boströms rättsfilosofi som utgör kärnpunkten i lagutskottets — Annerstedts —syn på dödsstraffet. Som justitieminister i E. G. Boströms ministär skulle Annerstedt f. ö. sju år senare få anledning att i praktiken omsätta mästarens åskådning. Visserligen skulle dödsstraffet tillgripas endast i »yttersta nödfall», alltså som en form av nödvärnsrätt. men därmed markeras ju statsintresset ännu kraftigare: motståndarnas argument att samhället ej äger taga vad det icke givit »härrör av en up])fattning om statens väsen, som utskottet icke kan dela.» Det kan ju inte heller vara följdriktigt att »medgiva staten rätt att för sitt ändamål kräva sina ädlaste söners liv men förneka dess befogenhet att till bevarande av sina medlemmars trygghet taga missdådarens.» Betecknande är också utskottets up])fattning om det huvudsakliga ändamålet med straff över huvud taget. Detta är inte att vare sig avskräcka eller förbättra, fastslås det. utan att förverkliga rättens idé; därmed är också dödsstraffets berättigande ostridigt även om de bägge andra syftena utgör »biändamål av oneklig vikt.» Att med stöd av brottmålsstatistiken från andra länder söka bevisa att antalet grova brott ej ökats i stater där dödsstraffet borttagits är meningslöst, »alldenstund man därvid lämnar ur räkningen de andra faktorer, som kunnat hava medverkat till det påvisade resultatet.» Uttalandet är — vilket också framhölls av

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=