189 Bland uiuk'itecknarna återfinner inan bl. a. Emil Hammarlund, J. P. Jansson i Saxhyttan, J. A. Fjällbäck. Julius Mankell, Fridtjuv Berg, Magnus Htijer, Daniel Persson i Tällberg samt J. Bromée i Billsta. Att motionären själv i likhet med Daniel Persson hörde hemma i väckelsekretsarna betyder ingalunda att motionen var ett samlat uttryck för hur man där såg på frågan. Som Lydia Svärd med rätta framhållit rådde ingen enighet bland väckelsens folk när det gällde dödsstraffet.i*'* Den andre motionären var försäkringsdirektören Edvard Wavrinsky, frisinnad på vänsterflygeln; i tidens fullbordan övergick han för övrigt till socialdemokraterna. Sitt samhälleliga intresse ägnade han främst freds- och nykterhetsrörelserna men engagerade sig i riksdagen både nu och senare också för humanitära och sociala förbättringar, bl. a. inom fångvården. Motioium om dödsstraffet låter naturligt infoga sig i hans riksdagsarbete i övrigt. Den inskränkte sig dock till en kompromiss: dödsstraffets suspenderande och ersättande av livstids straffarbete under så lång tid som kunde anses erforderlig för att utröna om det kunde avskaffas. Vid riksdagen 1865 hade Sven Rosenberg väckt ett motsvarande förslag men tänkt sig suspensionen fastställd till tio år; Wavrinskys motion lämnade miijligheten till ett slutgiltigt beslut öppet åt vartdera hållet.i^^ Wavrinsky utgick från Oscar 11 :s diktamen till statsrådsprotokollet den 17 mars 1876. i vilken kungen förklarat sig ej kunna benåda Hjert och Tektor emedan det skulle ha betytt alt han upphävt en lag stiftad av konung och riksdag gemensamt. »Dessa ord ljuda som en vädjan till den lagstiftande folkförsamlingen», framhåller Wavrinsky. »Skall denna konungsliga, upphöjda vädjan längre förklinga ohörd — är det svenska folkel ännu ej vuxet detta prov på stigande odling och humanitet?» Visserligen skedde 1868 en omsvängning i riksdagens hållning till dödsstraffet, men sedan dess har konungens tungt vägande ord fallit. »Och dessa ord kräva väl ett svar?» Motionären säger uttryckligen alt han i huvudsak bygger sin argumentering på Olivecronas senaste bok 1 frågan. Särskilt pekar han på en rad reformer, i lag eller praxis, i abolitionistisk riktning i andra länder. Han noterar att ingen avrättning ägt rum i Norge sedan 1870-talets mitt. Föreställningen om dödsstraffets avskräckande verkan har mer och mer visat sig vara falsk; samtidigt uppfyller det ej heller rättvisans fordringar, eftersom samhället självt har sin del i ansvaret för de grova brotten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=