118 För hans egen del, sade han, hade »sedermera den lugna besinningen inträtt». Detsamma kunde i så fall ha sagts av Peter Andersson från Blekinge: vid behandlingen av Sven Rosenbergs motion om dödsstraffets suspension i bondeståndet 1866 hade Andersson förklarat att han helst önskade se att detta barbariska straff avskaffades —samt utplånades ur lagen —- nu, 1868, hade han lika högtidligt givit tillkänna att han ansåg att det borde kvarstå. Som ett indirekt bevis, eller åtminstone tecken, på effekten av De Geers anföranden kan man möjligen också betrakta godsägaren C. A. W. Kallstenius’ yttrande i debattens slutskede. Vid förra riksdagen, sade han, hade han ej ansett sig kunna eller böra deltaga i omröstningen, men nu skulle han »av djup och innerlig övertygelse» rösta för dödsstraffets bibehållande. Betydelsen för frågans utgång av den radikala pressens ursinniga angrepp mot De Geer kan väl diskuteras; däremot förefaller det, av hittills återgivna yttranden, ganska klart att denne genom sin omsorgsfulla utredning på ett avgörande sätt påverkat tänkesättet hos en bred opinion inom andra kammaren, som nu fått den store statsmannens ord på vart en ansvarsfull bedömning av denna fråga måste leda. Gripenstedts anförande bör rimligen ha verkat i samma riktning. Ytterligare ett belägg för samma tolkning bland riksdagsmännen må anföras. Skåningen Ola Jönsson i Kungshult. som enligt egen utsago stod med ena foten i lantmannapartiet och med den andra i det nyliberala och som röstade för dödsstraffets avskaffande, skriver ett par veckor efter debatten till sin vän tidningsredaktören F. T. Borg i Helsingborg: »Här vid Riksdagen går det underliga till. Regeringen regerar över bägge Kamrarna i ordets fullaste mening. Det är en riktig skam att nu vara ledamot av Riksförsamlingen där så litet självständighet finns. Det behövs blott att De Geer giver åtminstone i andra kammaren tillkänna vad han vill, och strax ropa de usslingarne ja så att det skallar i salen. Så skedde ifråga om dödsstraffet . . . Hela Riksdagen är ytterst konservativ och Andra kammaren fullkomligt reaktionär.»68 De förklaringar som givits från riksdagsmannahåll överensstämmer med vad olika tidningar uppgivit. Därom mera i ett senare avsnitt. Ett annat vittnesbörd om De Geers roll: I första kammaren 2/3 yttrade dödsstraffmotståndaren C. F. Bergstedt: »De, som kämpa för dödsstraffets avskaffande, hava denna gång en vida svårare ställning än förlidet år. Då hade medkammaren fattat sitt beslut till fördel för den yrkade lag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=