116 dödsstraffets befogenhet och lämplighet», vederlägga Olivecronas uppgifter ur utländsk kriminalstatistik. — Läsaren måste dock konstatera att han ej anfört några bevis. Men hans slutsats är klar: »Vi våga föreställa oss. att dessa faktiska bevis ådagalägga, att dödsstraffet är verksammare än något annat för att avhålla personer från sådana grova brott, vilka, enligt det allmänna rättsmedvetandet, förtjäna att beläggas med detta straff och följaktligen böra enligt rättvisans fordringar ådömas.» Dalman angriper också tidens vantro. Det bör ej lämnas oanmärkt, säger han. »att under det den kristna trosläran sådan den i kyrkan predikas, uppenbarligen med hänsikt att därigenom avhålla människorna från deras syndiga levene, framställer evig fördömelse och outsägliga kval efter döden såsom utgörande rättvist förtjänta straff för begångna synder, så snart sagt hånle våra tidningsfilosofer vid blotta föreställningen att ett på brottet omedelbart följande dödsstraff redan här i det timliga skulle vara rättvist och avskräckande». Författaren är dessutom övertygad om att dödsstraffet också »innebär förmågan att förbättra brottslingen» — onekligen en tolkning av ordet »förbättring» som inte stämmer med Olivecronas men som man känner igen från Wäktaren och från den anonyma skriften »Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet». Så här heter det i Dalmans utläggning: »Erfarenheten har nämligen givit otaliga exempel därpå, att ett långvarigt men jämförelsevis lindrigt fängelsestraff hos de grövsta brottslingar snarare förhärdar än förmildrar och förbättrar hans karaktär. Däremot leder den häftiga sinnesrörelse och djupa eftertanke, som fruktan för dödsstraffet ovillkorligen alstrar hos brottslingen, ganska ofta till en sinnesförbättring åt ett bättre.» Dalman vill också erinra om att varken lagkommittén eller lagberedningen med undantag av Kichert, »yttrat ens någon tvekan om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för mord och övriga grova brott» och att både högsta domstolen och regeringen 1862 varit ense om att dödsstraffet skulle stå kvar. Beträffande lagkommittén är uppgiften oriktig; lika oriktig är påståendet att i 1863 års lagutskott ingen ledamot med undantag för numera juris professorn Hamilton i Lund yttrat »ens någon tanke» om dödsstraffets obehörighet. Författaren anför emellertid dessa auktoriteter som motvikt till Aftonbladets framhävande av voteringarna i bondeståndet 1863 och andra kammaren 1867 samt den e n a
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=