RB 33

72 Tendensen att förbehålla prygel och fängelse på vatten och bröd för militära förbrytelser är emellertid lika markant i detta rättsfallsmaterial. På vålds- och tillgreppsbrotten följde som tidigare vanligen spöstraff med eller utan efterföljande fästningsarbete. Leuterationerna framgår av figur 3. Även för 1813 års rättsfallsmaterial följer slutsatsen att brott, somi krigstid belädes med dödsstraff, genom leuterationen åsattes straffsatser, vilka delvis föll inomde extrajudiciella korrektionslatituderna. Det väsentliga är inte antalet sådana förändringar i sig utan den omständigheten att straffsatserna för mildrade livsstraff från en krigssituation sammanföll med de extrajudiciella bestraffningar som ju avsåg betydligt enklare mål. Den skärpning av extrajudiciella straff som begärts av generalamiral Puke och Krigshovrätten skulle således om den bifallits ha i det närmaste utplånat den viktiga straffsättningsregeln om skillnad mellan krigs- och fredstida brott. Denmilitäre chefens processuella dilemma: krigsdomstol eller extrajudiciellt förfarande Leuterationsinstitutets tillämpning i praxis innebar som tidigare framgått att straffsatserna för i krig begångna brott i praktiken delvis kommit att falla inomde extrajudiciella strafflatituderna. Detta var naturligtvis ägnat att leda till ett processuellt dilemma. Efter krigsslutet ställdes ju befälhavarna inför den svåra avvägningen att bestämma när ett fredstida brott, vari ej ingick en allmän brottskvalifikation, borde överlämnas till krigsdomstol för judiciell handläggning eller avgöras av dem själva i extrajudiciell ordning. Redan 1816 fann sig Krigshovrätten inte överraskande tvingad att fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på saken, men Kungl. Maj :t lät saken bero.” Krigshovrätten återkom dock 1825 och kunde nu direkt visa att 1812 års bestämmelser praktiserades oenhetligt i mål rörande just första resan rymning, dubbel legotagning och förskingring av militär utrustning. Vid somliga förband avgjordes målen judiciellt, vid andra extrajudiciellt. Oenhetligheten motverkade enligt Krigshovrätten syftet med 1812 års reform att dels minska krigsrätternas arbetsbörda, dels ge den tilltalade möjlighet till rättelse utan att märkas med en straffstämpel för förseelser han inte begått i ont uppsåt eller som medfört samhällsskada. En skiftande praxis innebar enligt domstolens mening samtidigt ett rättsligt godtycke, eftersom somliga genast bestraffades, undgick att hållas häk1.4. " Skrivelser t KM: Krigskollegium (vol. 302) t KM 17.6.1817 m. bif. KHR:s remiss 13.11.1816, RA.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=