30 över sina tjänsteförhållanden, om de i allo åtnjutit sin rätt eller lidit någon oförrätt.®^ Generalmönsterförrättningen kom därigenom att få betydelse även för kontrollen av det militära rättsväsendets funktion och säkerhet. Gustaf III övervägde vid ett tillfälle t.o.m. att beordra generalmönsterförrättarna att granska förbandens straffjournaler för att uppdraga missbruk av befälhavarnas extrajudiciella bestraffningsrätt.®^ IL Förintelsestraffrätt och avskräckningsstrafffätt Militärstraffrätfen i internationellt perspektiv i äldre tid Den äldre medeltidens straffrätt bar markanta privaträttsliga drag. Många förbrytelser var möjliga att försona med böter, vilka skulle delas mellan den förfördelade, hans efterkommande och det offentliga, vanligtvis kronan. Andra förbrytelser var öppna för hämnd. Försoning genom privatbot och blodshämnd kom efter hand att bekämpas allt kraftigare av lagstiftarna. Under högmedeltiden skedde en markant omsvängning till offentligt utdömda straff. I stället för uppslitande privata hämndeaktioner, som kunde hota hela släkter med utplåning, utmättes påföljderna mer entydigt i formav dödsstraff, kroppsstraff osv. För att behålla privathämndens avskräckningsverkan exekverades straffen ofta i mycket plågsamma former.' Med de syd- och mellaneuropeiska städernas snabba befolkningstillväxt under och efter 1100-talet följde sociala och ekonomiska förhållanden som närde en brottslighet av förut okänd omfattning. I takt med brottslighetens tillväxt ökades samhällets repression mot avslöjade förbrytare. Detta innebar ytterligare ett steg i straffterroristisk riktning. Även för relativt ringa förseelser stadgade lagstiftarna dödsstraff, vilka verkställdes i största möjliga offentlighet och i makabert plågsamma former för att dels vedergälla förbrytaren hans brott och dels avskräcka andra från att begå samma förseelse. Denna straffterroristiska grundidé om straffet som medel att vedergälla och avskräcka förblev allmän straffrättslig grundsats långt in på 1700-talet då den sattes ifråga, inte därför att den i första hand var ofantligt inhuman utan ineffektiv från avskräckningssynpunkt.- Straffterrorismen inkorporerades i militärlagstiftningen i takt med att krigsartiklarna antog allt entydigare straffrättslig form. Det straffterroristiska draget fick ytterligare underbyggnad genom att de militära lagstif1. ®- Frosterus s. 631 ff. af Tibell s. 345 ff. Bohlin s. 489 ff. ^ Schmidt 1947 s. 42 ff. Savey—Casard s. 21 ff. - Radzinowicz 1956 passim. Savey—Casard s. 35 ff., särskilt s. 38. Kontinental exekutionsstatistik i Hentig s. 170 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=