16 dighet. Såväl straff- som tvistemål med en eller flera soldater som parter fordrade avgörande genom mobila rättskipningsorgan eftersom militärer inte utan skada för truppens fulltalighet kunde kvarhållas att svara inför en territoriellt fast domstol sedan truppen avtågat åt annat hålld Detta praktiska hänsynstagande till truppens behov av domstolar, som kunde följa med och arbeta även under truppens förflyttning, avgjorde även den militära domarmaktens behörighet. Rent allmänt förefaller romarna ha iakttagit viss restriktivitet vid bestämningen av militärjurisdiktionens utsträckning. Det är oklart om man under republikens tid tillåtit en omfattande militär rättskipning annat än i krig; likaså är det oklart vilka brottstyper, militära eller militärt kvalificerade, som föll under militärdomarens kompetens. Romarrikets snabba territoriella expansion under republikens slutskede ställde den romerska krigsmakten inför helt nya organisatoriska problem, vilka för militärrättsväsendets vidkommande rimligen måste ha inneburit skärpta krav på effektivitet och snabbhet. Under alla förhållanden är det klart att militärpersoner svarade inför militär domare även för ickemilitära brott senast under 300-talet. Därefter utsträcktes den militära domarmaktens behörighet till både brott- och tvistemål i allmänhet även under fredstid.- Ursprungligen hade den militära domarmakten legat i händerna på konungen (rex), men tillföll efter monarkins störtande högste befälhavaren, vilken i kraft av sitt imperium ägde makt över liv och död. I verkligheten torde de flesta rättsmålen ha delegerats till underlydande befälhavare. Högste befälhavaren kunde vid behov ta ett särskilt krigsråd till hjälp, men han uppgav därigenom inte rätten att själv fälla dom. En militär domstolsinrättning med högste befälhavaren i central position kan således spåras redan under romersk tid. Rättegångsformen var förhållandevis formfri och omedelbar. Rättegången skedde inför samlad trupp. Efter slutförd undersökning avkunnade befälhavaren dom, mot vilken appellation i allmänhet var otillåten.^ Med den romerska härens desorganisering försvann den yttre förutsättningen för vidare tillämpning av romersk militärrätt. Bland franker och germaner utövades den militära domarmakten av konungen inför samlad trupp under former somtorde ha varit präglade av omedelbarhet, muntlighet, accusatorisk processtyp samt bruk av bevismedel som ed eller ordal.^ Den feodala krigsorganisation, som tog form efter år 800, byggde på decentralisering. Varje feodalherre svarade som vasall organisatoriskt och rättsligt för sina egna vasaller. Feodalväsendet var till sin karaktär för- ^ Dangelmaier 1891 s. 6 ff. * Dangelmaier 1891 s. 18. Kaser s. 79 ff., 83 ff. * Bray s. 106 ff. Dangelmaier 1891 s. 18. Mommsen s. 33. * Dangelmaier 1891 s. 20 f., 25 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=