Inledning Problemformulering och ämnesval Krigets villkor, medel och rättfärdighet har behandlats rättsvetenskapligt ända sedan antiken. Under naturrättens långa blomstringstid angreps problemet utifrån ett tvådimensionellt perspektiv: det gällde att dra upp gränserna för statsmaktens befogenheter i militärt avseende gentemot undersåtarna och bestämma villkoren för staternas inbördes bruk av krig som politiskt medel. Traditionellt framstår kanske särskilt Hugo Grotius som centralgestalten inom den doktrin som behandlar krigets (folk)rätt, men problematiken var av den art att den behållit sin aktualitet även efter de stora naturrättssystemens upplösning.^ I inte ringa grad berodde detta på att krigskonsten under revolutions- och napoleontiden antog karaktär av nationella utplåningskrig, vilket knappast varit fallet tidigare. Samtidigt utsuddades genom den allmänna värnpliktens införande gränsen mellan krigsman och civilperson högst betydligt.- Under 18- och 1900-talen introducerades två nya faktorer i krigskonsten, som ställde lagstiftare och rättsvetenskap inför en skärpt folkrättsproblematik. Krigskonsten kunde under denna tid utnyttja helt nya teknologier, vilka möjliggjorde industriellt storskalig tillverkning av vapen med oerhört ökad förstörelseverkan. Naturrättsligt betingade argument mot viss typ av inhuman eller otillåten krigskonst betraktades därtill som ovidkommande och rättsligt verkningslösa i den mån krigförande parter inte konventionsvägen förbundit sig att iaktta ett visst handlingssätt på slagfälten och mot fiendens civilbefolkning. Första världskriget visade dock att även de konventionella utfästelserna staterna emellan varit ihåliga, och efter världskrigets slut påbörjades en viss rättsvetenskaplig penetrering av militär- och krigsbrottens frågeställningar; den rättsvetenskapliga ansatsen måste emellertid med tanke på sakens humanitära betydelse betecknas som svag.^ ^ Draper passim; Figgis, kap. 2; Gerbrandy passim; Gierke passim; Jägerskiöld—Wulff s. 11 ff.; Knight passim; Marin s. 629—754; Mouton s. 463—80; Möller; PM: Crimes de guerre au XVI® siécle; Regout; Salvioli; Stapleton, kap. 2; Wulff s. 15 ff. - Se nedan III. 2. ® Larnaude—de la Pradelle s. 131 ff.; Merignac s. 34 ff.; Normand; Poljokan; Verd1. ross.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=