172 Även i denna krigslagstiftning kvarstod hotet om rekonventivt straff (i form av fängelse upp till sex månader eller disciplinstraff) mot underlydande som klagade mot förman i tjänsten och därvid brast »i aktning och anständighet» eller inte »gitte ådagalägga anledning till samma klagan» (SLK 7: 7). Bevisbördan vilade således som en mycket tung presumtion mot den underlydande. Överhuvud taget fanns det i 1868 års krigslagar en typ av brottsbestämning som gav förmän alla möjligheter att under disciplinens och den militära uppfostrans täckmantel fånga in och oskadliggöra praktiskt taget alla från förmannens synpunkt mindre önskvärda egenskaper hos underlydande. Utan all tvekan är det just i några få paragrafer denna brottsförebyggande disciplinering kom till uttryck; det blev också i första hand dessa delar av 1868 års krigslagar som skulle komma att utsättas för svidande kritik under den politiska demokratins genombrottsskede under 1900-talets första fjorton år: 7 kap. 14 § beläde med disciplinstraff den krigsman som inom förläggning eller garnison åstadkom förargelse eller i och utom tjänsten brast »i anständigt uppförande eller [visade] opålitlighet eller [vanvårdade] den aktning, som han [borde äga] av andra». 10 Kap. 22 § stadgade i generalklausiva ordalag om straff för krigsman, som »visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter, åligga eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas». Dessutom innehöll lagen rättsregler, som på lika svävande grunder inskränkte den fria yttranderätten inom krigsmakten. Var och en som på något ställe där krigsfolk församlats »med högljudd röst eller med häftighet eller på annat anstötligt sätt» utfor i klander mot någon överordnads förhållande eller åtgärder eller över lön, underhåll eller beklädnad »eller företager sig annan dylik handling, därav uppror eller upplopp lätt föranledas kan» skulle beläggas med disciplinstraff eller »där faran större var» med fängelsestraff. Genom denna paragraf infördes inte formellt men väl i praktiken ett långtgående kritikförbud av militära förhållanden. Denna rättsregel kompletterades emellertid med ytterligare en regel som straffbeläde varje sammankomst bland krigsmän, där man avhandlade krigsmaktens ställning, vådan av krigsföretag eller militära order, förmans förhållande eller åtgärder, otillräckligheten av lön, beklädnad och underhåll eller» annat dylikt» som kunde utbreda fruktan, misströstan eller missbelåtenhet hos krigsfolket. Oavsett om det är möjligt att påvisa verbal överensstämmelse eller ej mellan 1844 och 1852 års preussiska krigsartiklar och 1868 års svenska •'** Här spärrat.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=