69 gärningsmannens fredlöshet gående talan, som likväl kvarstår, hänför sig tydligen till den genom slaget tillfogade kroppsskadan som sådan. Det lärer näppeligen vara en tillfällighet, att denna regel uttryckligt anknytes till förutsättningen, om ett slag, men däremot ingenstädes uttalas i samband med sår eller dråp. Förhållandet synes vinna sin naturligaste förklaring genom antagandet, att regeln i denna sin formulering härrör från ett äldre skede av rättsutvecklingen, då den isländska fullrättsboten liksom den norska uppträdde endast inom ett begränsat område av misshandelsgärningar, där själva tillvägagångssättet ansågs innebära en från den tillfogade kroppsskadan skild ärekränkning. Under denna förutsättning, har sedermera en utjämning ägt rum, varigenom fullrättsbotens karaktär av speciell ärekränkningsbot blivit väsentligen utplånad, när det gällde våldsanförda kyrkorättsUga stadgandet meddelar undantag från eljes gällande förverkningsregel, avse icke den målsäganden i dråpssak tillkommande fullrättsboten [vigsbcetr), utan den i allmänhet endast till övriga fränder gäldade mansboten eller ättcboten {nidgjgld), i vilken målsäganden endast undantagsvis och då icke som sådan utan som frände i allmänhet hade del, nämligen försåvitt han icke var berättigad till vigsbcetr (Grågås, I a 113, s. 194: pviat eins seal vtgsacar al^ili bavg taca ef hann a eigi vigs betr at taca). Med lyritniemar sakir förstås nämligen i följd av dråp mellan medlemmar av olika ätter uppkomna mellanhavanden på grund av vilka en den dräptes frände kunde, och enligt vad just detta kyrkorättsliga stadgande visar, vid påföljd att eljes förverka sitt ättebotsanspråk, skulle gentemot en dråparens frände nedlägga förbud (lyritr) mot samvaro med den som nedlade förbudet, (se Finsen, Ordregister, s. 641 f., 680 s.vv. lyritr och sök, 2). Att reglerna om lyritnxmar sakir gällde icke målsäganden som sådan utan de ättebotsberättigade fränderna framgår av en annorstädes förekommande definition (Grågås I a 80, s. 136): pat ero lyrit nxmar sacir er eyris bot komr til eöa metre i bavga tale, pat er viö priöia broöra oc nanare menn. Baugatal är ordningen för mottagande och gäldande av ättebot (Grågås I a 113, s. 193 ff; se även Finsen, Ordregister s. 588 s.v. baugr). Möjligheten av dråpsaksmålsägandes samvaro med dråparens fränder synes den isländska rätten icke hava förutsatt. Ätteboten är icke ärekränkningsbot utan har till uppgift att från ätt till ätt lämna ersättning för frändeförlust; en annan sak är, at vanvård av ättebotsanspråk otvivelaktigt var neslig. Genomsådan vanvård i form av samvaro med dråparens frände ådagalade den dräptes frände sin subjektiva oberördhet av frändeförlusten och förverkade därmed sitt på denna grundade bötesanspråk. Analogien mellan denna förverkningsregel och den i fråga om fullrättsbot för slag gällande ligger sålunda endast däri, att bötesanspråket i båda fallen förverkas genom den eljes bötesberättigades ådagaläggande av sin subjektiva oberördhet av bötesanspråkets grund; däremot är själva denna grund och i följd därav den ifrågavarande böteskategoriens i de jämförda reglerna olikartad. En nära beröring i sistnämnda hänseenden förefinnes däremot onekligen mellan regeln om förverkande av fullrätt för slag och den likaledes av Maurer i detta sammanhang framdragna regeln i Gulatingslagen (G 186, NGL, 1, s. 68: Nv a engi maör rett a sér oftarr en prysvar. hvarke karl. ne kona. ef hann hemnisc eigi a milli). En betydande olikhet finnes dock även här, så till vida som den subjektiva förutsättningen för den personliga rättens förverkande här yttrar sig i dess alltför ofta upprepade mottagande i det att den personliga rätten själv tydligen uppfattas som ett blott surrogat vars föredragande framför hedersupprättelse genom självhämnd i längden visar bristande hederskänsla.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=