135 för personliga kränkningar, vars grundenhet utgöres av den frie bondens tremarksbot och som äger andra lokala manifestationer icke blott i svealagarnas bohkaböter utan även i det skånska bokkabotssystemet, det västgötska rättlösesystemet och det västnordiska fullrättssystemet. Vissa arter av kränkningar ha i alla de undersökta delarna av det samnordiska rättsområdet kunnat iakttagas förbundna med böter av detta slag. Genomgående uppträda de vid verbalinjurier; huruvida även sådana direkt mot person riktade realinjurier, som i det västnordiska fullrättssystemet spela så framträdande roll, på andra håll varit belagda med bötessatser av besläktad innebörd, tarvar en särskild undersökning, som här måst lämnas å sido med undantag för västgötarätten, vars slagsmålsböter synas förete spår av en likriktad ordning. Ett annat gemensamt område utgöres av förgripelser å egendom, som innefatta en kränkning mot ägaren eller innehavaren; som specialfall härav uppträda på de flesta håll förgripelser å annans levande egendom, djur eller trälar. överallt finner man slutligen förgripelser å kvinnor, vilka stå under annans vårdnad, som föremål för dylika bötessatser. Att bokkaböter eller böter av besläktad innebörd för våldsgärningar mot fria tjänare skola gäldas till deras herrar, är däremot en företeelse, som uteslutande kommer till synes i några med varandra nära sammanhängande stadganden i Östgötalagen och Svealagarna. Det enda i viss mån analoga institut, som kunnat påvisas är den huskarlsgjqld som enligt den norska Konungaspegeln vid sidan av pegngildi, den kungliga ensaksboten för dråp å vilken fri undersåte som helst, utgick till den norske konungen för dråp å hans hirdman. Beloppet av denna Jmskarlsgiqld angives emellertid i samma källa till en mark guld, enligt samstämmande vittnesbörd från hela det nordiska området i värde motsvarande åtta marker silver. Av detta belopp framgår tydligt att huskarlsgjqld icke varit en i den »personliga rättens» system inordnad bötessats. Huskarlsgjqld är således visserligen så till vida likartad med ifrågavarande östgötska bokkaböter, att anspråket därpå grundar sig på ett fritt tjänsteförhållande men så till vida olikartad med nämnda bokkaböter, att den icke avser att uppväga en av den dräptes tjänsteställning betingad, hans herre tillfogad skymf utan har en annan uppgift, sannolikt att utgöra skadestånd för det särskilda värde hos den dräpte, som i följd av hans tjänsteställning gått förlorat för konungen. Bland på tremarksboten grundade bötessatser för personliga kränkningar utgöra således östgötalagens och svealagarnas bokkaböter för dråp å fria tjänstemän en starkt begränsad grupp för sig med blott lokal utbredning. I detta förhållande ligger en presumtion för misstanken, att dessa böter representera en relativt sen särutveckling på den gemensamma grundvalen. Frågar man sig då, vilken punkt i det äldre systemet, som med största
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=